Den här texten ska så småningom handla om det norska bandet PURPLE HILL WITCH och deras ”Celestial Cemetary”, men först måste vi gå en liten omväg – närmare bestämt till skivbutiken Sound Pollution, belägen i Gamla Stan i Stockholm. Linus som styr skutan ur butikshänsyn (Sound Pollution är lite mer än så, man är distributör och skivbolag och lite av en allkonstnär inom hårdrockens fantastiska scen, verkar det) är inte bara en trevlig prick med bra kunskap – han är en ren överdängare på kundservice.
Jag brukar skicka Messenger-förfrågningar dit (har ni den här skivan inne? Något med den här gruppen?), och det blixtrar bara till så får man svar. Med koll.
Ja. Nej. Kommer si och så. Har du provat den här och ska jag lägga undan en hög med plattorna åt dig?
Sånt gillar man ju. Och senast jag var in där så hade jag dessutom tid att tjabba lite, och kolla på andra saker. Nyheter. Egentligen letade jag efter hårdrock av den där modellen ”stå på ett berg i för små skinnbrallor med knuten näve i luften och jävligt mycket eld runt”, men det fanns inget riktigt passande.
Däremot fanns en skiva som det knappt gick att läsa vad det stod på omslaget, med en bild av ett berg som brann rök i form av en dödskalle, och vars namn var ”Celestial Ceremony” med PURPLE HILL WITCH.
”Vi testar” sa Linus som faktiskt inte själv hade benkoll på vad det var och slängde på skivan i butikens högtalarsystem så att vi skulle få ett smakprov.
Det låter, kort och gott, BLACK SABBATH med lite mer stonersmuts i receptet, och sånt gillar man ju. Denna skiva blev således ett chansköp som lades till högen med andra alster.
Bandet i sig är en trio från Oslo, och kollar man bilder på dem så ser de ut precis som man kan tänka sig när man hör musiken. Som om de fötts i fel årtionde men vill göra sitt bästa för att vara lagom bakåtsträvande – all things good, of course. ”Celestial Cemetary” är bandets andra giv och kom 2017, så det är färskt så det förslår men det hindrar ju inte ljudbilden från att vara skönt murrig och ganska analog. 7 spår om totalt dryga 38 minuter ger precis lagom med tid för att man ska hinna veckla ut sina tankar utan att bli långrandiga.
Inledande spåret heter Ghouls In Leather och har förvisso en rätt fräsig titel men tillhör (i mina öron) ett av de svagare spåren på skivan. Då faller jag hårdare för svängiga monster som Burnt Offering, The First Offering, Harbinger Of Death eller titelspåret. Allra bäst är man när man liksom släpper loss och går mellan en vers och refräng, eller bara kastar sig ut i ett parti med instrumentalt ös.
Då är det svårt för att inte säga omöjligt att sitta still.
Det ska lufttrummas. Det ska spelas luftgurka, highfive:as och levas rövare rent allmänt.
Precis som sig bör då man av en slump, lite god kundservice och trevliga musikinsatta hittar ett guldkorn i för övrigt ganska dyster Stockholmsmånad.
Tack Linus. Och tack Andreas, Øyvind och Kristian från PURPLE HILL WITCH!
Ja Linus är mycket trevlig. Han släppte iväg mig med Processions senaste platta Doom Decimation nästan en vecka innan ”officielt” släpp eftersom jag var och hämtade ett litet paket jag köpt av Filipe på fajsbook (Filipe jobbar ju också på Sound pollution och spelar i Procession, Capilla Ardiente och Nifelheim. Förövrigt en mycket trevlig herre han också).
…faktum är att vi pratade om Filipe det där besöket, då Linus hävdade att han var den som hade bäst koll på ”klassisk heavy metal”!
Håller med fullständigt angående Linus, han brukar servera en och annan bra platta även till mig även om jag envisas om att bara handla Vinyl. Detta lät väldigt intressant, ska slänga iväg ett mess och se om denna finns på det enda riktigt formatet. Tack för tipset.
Gör’t. Och hälsa Linus! 🙂