God Jul – detta var Året 2017!

GOD JUL alla öldrickande fantastiska hårdrocksälskare som följer oss på Heavy MetAle! Ni är värda all lycka, och vi vill en än gång tacka för att ni är med på vår resa. På bilden ser du ”The Great Imposter Santa Claus”, en helt fantastisk bild som antyder att Santa egentligen är…. Satan, och att det som döljer sig bakom masken är ren och skär ondska. Ännu maffigare är att bilden kommer från sidan med samma namn, där man gått fullkomligt bananas i sin analys om hur det här egentligen kommer sig. Den kan du läsa när du fått nog av nära men inte så kära..!

I sedvanlig ordning kommer vi också att starta årets sammanfattning från Rebellängeln. Inte Topplistan (den kommer på nyårsafton eftersom vi ju håller på traditionerna!), men väl alla ”Årets…”. Mycket nöje!

Årets Öl: Lagunitas Pale Ale & Oskar Blues IPA

Rätt oväntat så har det här året inneburit att Rebellängeln gått tillbaka till rätt.. vanliga öl. De där som funkar varje gång, är väl balanserade och finns att få tag på typ överallt. På bilden ser du Poppels West Coast Pale Ale och Brewdogs Punk IPA i bakgrunden – de går alltid – men längst fram i år står nog en klassiker i form av Lagunitas Pale Ale. Jag gillar den skarpt, och under sommaren var den min ”go to beer”. De sista månaderna har Oskar Blues IPA dykt upp på mitt lokala bolag, och det tycker jag är en härligt balanserad sak som blivit lite av en sentida favorit. De två får i år dela på utmärkelsen!

Årets TV-serie: Mindhunters

Seriemördar-grejer, det är Rebellängelns favorit när det gäller film och serier. Netflix-serien Mindhunter bygger på en bok (den har undertecknad läst sen länge!) om hur FBI byggde upp sin profilerar-avdelning, och är berättad med skönt tidsenligt gråa färger. Det luktar gamla pärmar och ett USA i förändring, där monster går lösa bland befolkningen medan regering och myndigheter vill hålla fast vid svunna tider. Fantastisk serie!

Bästa Liveskiva: ”Restless And Live” med ACCEPT

 

Hård konkurrens om den här titeln i år – och då har undertecknad inte ens hört GHOST sprillans nya giv från USA-turnén! Bäst av alla – bättre än DIMMU BORGIR, ARMORED SAINT, ENSLAVED, IRON MAIDEN med flera är dock den här: tyska ACCEPT som fuskat ihop en skiva som har perfekt ljudbild och den optimala blandningen av gamla klassiska örhängen och nya dunderlåtar. Visst saknas kanske lite av ”live”-känslan ibland när man polerat allt till perfektion, men det går heller inte att bråka med materialet. Det är faktiskt närmast perfekt!

Årets avsked: CHRIS CORNELL

Vi förlorade flera legender det här året (Warrel Dane, Malcolm Young för att nämna några), men min personligt största förlust var helt klart Chris Cornell. Oväntat, sorgligt. Den rösten har verkligen varit en del av hela livet för min del, och jag har faktiskt fortfarande rätt svårt att förstå att han inte finns kvar. Vila I Frid Chris!

Nämnas tycker jag också bör avskedet från BLACK SABBATH som spelade sin sista spelning hemma i Birmingham i februari. Dessa legender skapade ju i stort sett den mörkare och tyngre hårdrocken, och under så många decennier har man varit flaggskeppet. Den grupp som alla andra vill efterlikna. Tänk att de orkade avsluta på egna villkor. Tänk att vi fick se dem en sista gång. Och tänk att det hela nu finns förevigat på den lämpligt betitlade ”The End”-releasen!

Årets snyggaste omslag: ”Mirror Reaper” av BELL WITCH

Rasande snyggt, det ser du ju. Ovan är det den fullskaliga bilden, med både fram- och baksida.  Det är den vänstra delen som är ”officiell” front, men helheten ser ut som ovan. Håll med, det är ju fantastiskt! Episkt! Storslaget! Skivan i sig är ju dessutom minst sagt… storslagen. En enda låt, 84 minuter. Svävande mellan doom och en ensam ton som speglar sig mot evigheten. Jag klarar i ärlighetens namn inte riktigt av det – i alla fall inte än. Kanske över tid?

Årets Coverband: ENSLAVED

 

De norska veteranerna har släppt två album i år, dels liveplattan ”Roadburn Live”, och dels studioskivan ”E”. Båda dessa avslutas med en coverlåt som opassande nog är den starkaste låten på respektive skiva. Eller, kanske inte starkaste som sådan, men som exempel på vad ett band med full koll på sin kompetens och sin integritet kan åstadkomma med andras klassiska material om de tar sig fria tyglar. Vi pratar alltså om covers på LED ZEPPELINs Immigrant Song samt RÖYKSOPPs What Else Is There?, två helt grymma låtar som du ska kolla in!

Årets TV-spel: Wolfenstein 2 – The Last Colossus

Ohyggligt brutalt, fullt med action och en historia som blir bättre och bättre ju längre du spelar. Dessutom en världsbild med nazister i styrande, förtryckande maktposition – kanske mer aktuellt än på länge. För övrigt har jag dessutom haft nöjet att få arbeta med Machine Games som utvecklat spelet, och det gör det extra kul att ta del av den färdiga produkten. Som hedersomnämnande måste också Call Of Duty WW2 samt framförallt Uncharted: The Lost Legacy få en plats i solen. Stundtals var det spelet heeeeelt fantastiskt, speciellt i sekvenserna där man utforskar de gömda tempelgrottorna. Men. Förra året vann Uncharted: A Thief’s End den här utmärkelsen, det här året blir det mörkare. Elakare. Blodigare…

Årets Läsning: Alex Barclay

Oväntat, faktiskt. En ren slump. Detta år har eder Rebellängel mest läst managementböcker, men på semestern på Kreta tog den i övrigt medhavda litteraturen slut. Och då chansade jag på att köpa en bok som hette The Drowning Child av Alex Barclay. Den var rent av ruskigt bra, och i bara farten har jag läst två till i serien om den klart dysfunktionella FBI-agenten Ren Bryce (ja, alla huvudfigurer som är poliser är klart dysfunktionella av någon form). Riktigt bra böcker. Ibland har man tur när man chansar!

Årets Rock: SPIDERGAWD ”IV”

Norge strikes with a vengeance, och det genom den fjärde plattan från rock’n’roll-vidundret SPIDERGAWD. Inledningen av skivan är rent geni (låtarna Is This Love..? och I Am The Night som sparkar igång skivan smiskar ju rumpa hårt!). Detta är helt klart Årets Rock, och det beror inte bara på svänget, blåset, drivet eller den helt fascinerande vassa sången – det beror också på känslan man får i magen när man lyssnar på skivan. Det är lite som att svälja en solstråle!

Årets Debut: AU CHAMP DES MORTS ”Dans La Joie”

Fransk black metal med lite svävande shoegaze och ren rock inblandad. Visst finns det konkurrenter till årets debut, men jag tycker oftast att de utgörs av veteraner som startat om lite (hej THE LURKING FEAR och MEMORIAM!), så det är helt klart så att detta är den ”riktiga” debuten. Och precis som när skivan var Tips så tycker jag att det är rätt häftigt att man kan bli så pass förälskad i en skiva som man faktiskt inte fattar ett skit av texten. Musik är verkligen gränsöverskridande!

Årets Hårdrock: JORN ”Life On Death Road”

Den här skivan överraskade mig verkligen, även om jag gillar sympatiske norrmannen Jørn Lande trodde jag inte han hade den här skivan i sig! Klassisk hårdrock, melodiös och med bra musiker och bra sång – och framförallt är låtarna helt storslaget starka. Lyssna på Hammered To The Cross så har du årets klassiska hårdrock, hands down. Den här skivan är en av de som jag spelat klart mest i år!

Årets Döds: DECAPITATED ”Anticult”

Märkligt år (igen) för polska DECAPITATED. Det måste vara bandet med mest strul i bandhistorien. Trafikolyckor, omkomna medlemmar och nu fängslade för anklagelser om våldtäkt och kidnappning? Inte bra för karriären. Jag har faktiskt ingen aning om det är sant eller inte – det vet ju ingen utom de inblandade – men alldeles oavsett så blir det förstås tvärstopp för bandet. I en bransch där momentum och flow betyder allt så har man knappast råd att sitta fängslad i Staterna. Och känslan var ju att ”Anticult” skulle bli bandets biljett till de stora arenorna, den är otroligt bra. Alldeles oavsett allt annat.

Årets Spelning: GRAND MAGUS på Gefle Metal Fest

Ja, det här året har verkligen varit året när eder Rebellängeln bara pillat in fingret i naveln och sjunkit ner i soffan om kvällarna. Och INTE GÅTT PÅ SPELNINGAR! Skamligt är vad det är, och det enda jag kan skylla på är väl egentligen det här med mitt riktiga jobb. Det som sätter mat på bordet, och att det kräver en hel del kvällsarbete som jag prioriterat, men det är bara lama ursäkter. Bäst av allt var ändå avslutningen på fredagskvällen i Gävle, då GRAND MAGUS levererade ett gig som var helt makalöst bra. Snortajt, stenhårt, perfekt utfört. Att jag dessutom fick glädjen att dela det med en god vän som nästan fällde tårar av glädje gör inte saken sämre. Det här är giget jag minns från 2017!

Årets Siffror: 498 respektive 93

Varje år ger Rebellängeln mer eller mindre samma löfte. Att springa 500 km det kommande året. 50 mil. Typ en mil i veckan om man springer hela tiden. I år har vi alltså landat på löjliga 498, det saknas 2 ynka kilometer(!), och anledningen till det är den där hälsporren som stoppade löpningen redan tidigt i höstas. Det är bättre nu, men inte så att jag vågar springa. Eller kanske. Det är ju jul så egentligen finns ett par dagar att spela på, så eventuellt släpar man sig ut en kilometer i taget bara för att nå det där målet.. vi får se. Saknar det alldeles oavsett, det är skönt att springa – inte minst för huvudet.

Den andra siffran är kanske mer oroväckande. Det är antalet skivor som undertecknad köpt i år. 93 stycken, och detta är första året på bra länge som jag ”vinner” vadet med min hustru och hamnar under 100-strecket. Av dessa 93 är ca 70-75 stycken plattor som släppts 2017 (med fördelning på kanske 65-70 styck som studioplattor, medan resten är liveskivor eller extra maffiga EP’s), och jag tycker att det märks lite när det närmar sig Hårdrockskvällen. det finns inte riktigt lika mycket guld att plocka fram ur garderoben som passar på kategorierna, och jag tror till stora delar att det beror på att jag kanske inte orkat vara lika nyfiken det här året. Det rasar in promos och möjligheter, men jag har inte haft samma klipp i steget så att säga. Kanske ska det bli löftet till nästa år? Mer musik, såväl på platta som live?

Bästa Black Metal: SLÆGT ”Domus Mysterium”

Ja, det är väl nästan tveksamt om det här är black metal ibland, men till syvende och sist får man nog ändå peta in det i den kategorin. Det är ju den typen av vibb och oftast den typen av growl så det hamnar nog där ändå. Danskarnas platta är musik som lämpar sig för ensamhet, och jag kan faktiskt inte räkna antalet varv den här skivan har snurrat i lurarna på mig under hösten. Det äro legio, som man säger. Bra avslutstips på Tipssäsongen också, tycker jag.

Årets Låt: Tide Against Us av SHORES OF NULL

Kanske den svåraste kategorin av alla det här året. Det finns ett par som verkligen spelats frekvent under året och därmed bör har konkurrensen varit knäckande hård. Show Yourself av MASTODON kanske är den främsta utmanaren, men  när jag summerar antalet separata spelningar så är det den här som nog får priset. Den börjar ju rätt mesigt och sävligt, men sen ökar italienarna trycket hela vägen till total seger. Du missade inte när hela skivan ”Black Drapes For Tomorrow” fick en plats i solen som Tips?

Årets Blogg: Bara Metal

Framförallt får man ge Bara Metal en enorm eloge för att produktiviteten är så hög när det kombineras med den kvalitén som texterna och funderingarna håller. Och alla länktips, där man lyckas gräva upp information, fyndigheter, dumheter och annat i en takt som gör att till och med GHOST väljer att använda bloggen som bevisföring i sitt juridiska tvistemål! Det är imponerande, och vi andra ska skatta oss lyckliga så länge det fortgår. Horns Up, Bara Metal!

Årets dysterkvistar: PARADISE LOST

  

Ja jäklar, vilken blek och dödligt svart platta de gav ut som nummer 15 i ordningen, britterna. Ingen sol ska synas, inget ljus ska skina – här råder domedag. och vet ni vad? Det blev väldigt bra. Skivan toppar flera årsbästalistor och det är bara att konstatera – den här skivan kommer vara med när det är dags att summera året. Den är väldigt stark i all sin dysterhet, och inte blir det mindre av att man har sommarens spelning i hyggligt färskt minne. då bandet hade yster festivalstämning på publiken med alla sina lättillgängliga hits på rad innan man dödade all stämning totalt och helt medvetet genom att nyktert annonsera att man minsann spelar doom och sen dra på en slääääääpig Beneath Broken Earth. En hink iskallt vatten på alla glada dansande människor!

Årets Snacks: Willys Dillchips

Jo. Jag borde sluta äta chips… men det är ju så gott! Och godast av alla det här året har Willys dillchips varit. Lite mindre påse också, så något bra kanske man får på köpet?

Årets Resa: Dallas, Texas

Resan med jobbet (en av dem i alla fall, det blev en del resande i år) gick denna gång till Dallas på andra sidan pölen. en bra resa, dels knöts flera viktiga kontakter och snackades en massa med kollegor och det mottogs prestigefullt pris, men bäst av allt kanske var det som inte hörde jobbet till. Bilden är tagen inne i AT%T Stadium där Dallas Cowboys spelar sina hemmamatcher, en riktigt häftig stadion – men hela grejen var bra. Besök på klassisk diner med röda lädersoffor och servitriser som är less på livet men ända klarar av att ge suverän service, en gammal boskapstrading post, flera klassiska texas-stekar och 4×4-trucks i varje gathörn. Ja. Jag har ett bra jobb…

Årets reunion: BLACK COUNTRY COMMUNION

Det är verkligen inte alla band som har samma fart som BLACK COUNTRY COMMUNION. I samband med att de släppte ”BCCIV” under 2017 så har man alltså sedan 2012 hunnit med tre studioskivor, en liveskiva, ett uppbrott, en reunion och nu alltså återföreningsskivan som blir nummer 4. Phuuu! Tur det blev bra då!

Årets ”jag-fattar-inte-grejen”: WORMWOOD ”Ghostlands: Wounds From A Bleeding Earth”

Nä. Den här skivan tjafsar jag och WeRock-kollega Fredrik om konstant. Han tycker den är kalas, jag tycker den är as. om man nu ska spinna saker ur proportion. Men faktum kvarstår, Stockholmsbandet WORMWOOD hissades rejält i undertecknads elektroniska bekantskapskrets av fler än nämnde Fredrik, och det var en skiva som jag rekommenderas att kolla in. Fast jag fattar inte grejen. Kanske/sannolikt är det jag som är trögfattad, men vad är det som är bra med detta? fast det är klart. Det kunde varit värre. Det kunde ha varit direkt avtändande också. Hej, SONS OF APOLLO!

Årets roligaste blogginlägg: Så får du en blasfemisk Påsk!

Kanske var det surt att läsa, det vet jag inget om – men det var förbaskat kul att skriva. 6 Tips om hur du får en blasfemisk Påsk var en text jag fnissade lite för mig själv när jag meckade ihop, och det står ju faktiskt inte på förrän det är dags igen. Ett par månader till bara. Dessutom har jag sedan det här inlägget haft besök av Jehovas vittnen för första gången sen jag flyttade till TYresö, så det verkar ju ha gjort susen. Antar att jag är på radarn som ”top target for converting”… 6 enkla Tips för en bra jul då?

1. Lyssna på hårdrock
2. Drick en bra öl. Kanske mörkare än vanligt?
3. Snåla inte på senapen till skinkan. Vare sig kvalitén eller kvantiteten!
4. Fixa en julklapp till dig själv. Så du vet att du får vad du är värd.
5. Var ledig. Gör inget. Det kan dröja länge till nästa gång.
6. Skippa Kalle på julafton. Du har redan sett det där, eller hur? Och det är ju inte speciellt bra egentligen.

Med det sagt kan man också addera följande mening: se fram mot nyår. Då kommer Rebellängeln Topp 50 för 2017, och vi ska summera skivåret med en sedvanlig nedräkning från 50 till 1. Det blir en hel del skivor det.

GOD JUL på er!