Har du koll på amerikanska duon BELL WITCH? De har släppt tre fullängdare, och den förra – ”Four Phantoms” – gav bandet något av ett genombrott då den återfanns bland flera skribenters årsbästalistor. Det är Dylan Desmon som hanterar bas bas och sång samt numera Jesse Shreibman som trakterar trummor, sång och klaviatur (Adrian Guerra som hade den positionen gick tyvärr bort 2016). Musiken är släpig doom, inte sällan med ett lite sakralt anslag i glappen mellan det långsamma elaka manglet. Jag hade svårt för ”Four Phantoms”, då skivans 4 spår helt enkelt kändes för utdragna. Den här gången?
Oj.
Det finns liksom inga gränser längre.
I min version är det två CD-skivor, två låtar i form av ”As Above” och ”So Below”, men jag har förstått att det ska vara som på Spotify. En enda lång låt. En låt. Den är 1 timme, 23 minuter och 15 sekunder lång. 1.23.15..! Jag menar… vad fasen? Jag orkar liksom inte! Visst har skivan dragit hem 8 av 10 på Pitchfork, så den besitter kvalitet. Det tycker faktiskt jag med, i alla fall stundtals, men det blir för löst i kanten för min del. Visst har jag lyssnat på hela klabbet i ett streck medan jag rest och då fungerar det väl eftersom det blir även en inre resa, men det går inte att komma ifrån.
Jag är mer traditionell och vill tydligen ha min musik i mer ordnade och klassiska former. Vers, refäng, vers, typ. Eller i alla fall ett par olika låtar som ger mig chansen att ta till mig skivan i mindre och enklare stycken.
1 timme.
23 minuter.
15 sekunder.
Det är långt för en vanlig skiva och tar tid att smälta. Som en enda låt blir det ju nästan löjligt, och hade det funnits minsta tillstymmelse till att detta är gjort för att bandet är pretto hade du hört ljudet av en motorsåg just nu. Fast så är det inte. Det känns faktiskt som om bandet på riktigt vill ha den här tiden för att veckla ut sina tankar. Och det gör mig fundersam på om det är jag som inte fattar grejen och har blivit modern och snabb istället. Går i rulltrappor. Skyndar mig för att hinna med en buss fast det går en ny om tio minuter. Du vet. Agerar som en Stockholmare.
Vad säger man egentligen om BELL WITCH och deras ”Mirror Reaper”, mer än att det kan vara årets snyggaste omslag?
Omslaget är fantastiskt och hade gjort sig fint i skivsamlingen. Men en låt på nästan en och en halv timme är i mastigaste laget även för mig, så jag står nog över.
Jag gillar den, jag gillar four Phantoms och Longing också. Det gäller bara att vara på rätt humör…
Ett härligt långfinger i dessa dagar av brist på originalitet inom hårdrocken. Gillar det även om det är svårt hinna lyssna klart. Det är väl poängen att man ska ta sig tid. Kan vi det idag?
Ja, det är en relevant fråga. Kan vi det idag? Inte jag, uppenbarligen, fast jag nog önskar att jag var sådan som kunde ta mig tiden.