Den här recensionen har Rebellängeln våndats över en längre tid nu. Dragit mig för att skriva den, och när så nu sker så upplever jag att det är en riktigt svår text att få styr på. ”Raise The Torch”, bandets tredje album, har varit ute rätt länge nu och jag har lyssnat på plattan av och till, av och till sen releasen senvåren/tidiga sommaren. Pausat den för att återkomma, streckspelat den för att få kläm på läget och lagt en hel del tankemöda på hur tankarna om den här plattan ska formeras. Ändå ska det sägas med en gång att slutbetyget – 3 – är lite av en kompromiss…och kanske lite fegt. För att en recension ska vara hyggligt aktuell kan man inte dra ut på den allt för länge (ungefär nu tycker jag själv att smärtgränsen går, alltså inom en tremånadersperiod efter release), och eftersom jag verkligen är ambivalent om innehållet så utgör betygstrean en medelväg. En väg ut ut dilemmat. Med det sagt: ANCIENT ASCENDANT har på ”Raise The Torch” verkligen höjt ribban för vad man vill åstadkomma, och anledningen till undertecknads tvekan är att härröra till förväntningar och tidigare erfarenheter av bandet. Inte att de släppt en svag skiva nu.
Förra given ”Echoes & Cinder” var den första kontakten för egen del med ANCIENT ASCENDANT. Den var Tips på den här bloggen, den nöp andraplatsen på årsbästalistan 2014. Förväntningar på ”Raise The Torch”? Monumentala. Ska man sedan sätta fingret på exakt varför jag inte riktigt delar ut höga betyg den här gången så kan du kliva fram till 2:05 in på andra låten Scaling The Gods. Från då, och ca 50 sekunder framåt har du nämligen ett lysande exempel på något som är skitbra… och inte alls vad mina förväntningar trodde att jag skulle få höra. Då kommer nämligen ett ruggigt svängigt och glatt riff in, varpå rock’n’roll-ös, handklapp och total KVELERTAK-stämning råder. Glädjeyra, närmast. Och för min del blir det lite som att få sushi på en pizzeria: gott, men inte vad jag trodde. Antagligen beror det på att delar av det som lockade mig vid förra given var mörkret. Att det lurade lite skeva och elaka riff runt hörnet, och att ANCIENT ASCENDANT kändes.. ja, jävligt seriösa. Nu är det antagligen lika seriösa, men känns glada. Trevligt för dem!
Låtarna som hamras ut är av hög kvalitet genomgående. Genomarbetade, väl framförda. Halvballaden Foreign Skies är så snygg att den inte bara gör att man nästan baxnar, den är faktiskt nästan.. FÖR snygg (!). Grasping The Torch sätter sig snabbt, To The Cold ger episkt avslut – och övriga spår är också starka. Alex Butler (gitarr, sång) har en stämma som ibland är lite knepig att komma överens med för vissa lyssnare (hej, polaren Per!) men som klarar såväl ”snyggsång” som ”fulsång”. Gitarrspelet är överlag riktigt läckert plattan igenom, och framförallt är produktionen på den här skivan dunder. Kristallklar, djup – ett lyft. Som sagt, kanske lite för snyggt för min smak och förväntan, men… det är bara en gammal gubbes klagomål.
”Raise The Torch” är ett alldeles utmärkt sätt att närma sig ANCIENT ASCENDANT om du inte har koll på dem innan. Betyget nedan ska ses i ljuset av undertecknads förväntningar på en mörkare, elakare och mindre lättillgänglig skiva.
ANCIENT ASCENDANT ”Raise The Torch” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!