…redan när jag går ut från Sound Pollution med den den här skivan i påsen så undrar jag vad fan jag håller på med. DANZIG? Nu, ett par decennier efter att han var bra? När gör man verkligen slut liksom, och slutar ”pliktköpa” skivor med artister man liksom egentligen gett upp hoppet om? Förra given ”Deth Red Sabaoth” var ju en uppvisning i egoism, där huvudfiguren själv spelade alla instrument och producerade, och där det var direkt hämmande (jag lyssnade in mig på den skivan på min bröllopsresa till Rom… helt skruvat egentligen om man tänker på det – har för mig att jag dessutom gillade den då, men inte spelat den en enda gång efter det!) så kanske är det en svag förhoppning om att återkomsten av bandkänslan (Tommy Victor, kanske mest känd från PRONG lirar gura och bas, och tillsammans har man ramlat igenom ett flertal semi-kändisar så som Joey Castillo och Dirk Verbeuren på trummor) som gör att jag tar med mg skivan hem. Med onda aningar. Och det börjar riktigt illa dessutom… öppningsspåret är tillika titellåten Black Laden Crown. Och den är verkligen seg och inte bra. Glenn sjunger som om han har ont i magen, och det går segt, segt, segt. I alla fall de första fyra och en halv minuterna, och sen…
…sen händer något. Ett riff. Ett riff kommer in i geggan, och det blir helt plötsligt driv. Liv. Vafan?
Andra spåret Eyes Ripping Fire är roligare, och sen bara lyfter skkiten ett tag. Singelspåren Devil On Hwy 9 och Last Ride ligger oms nummer 3 och 4, och det är bra. Det är nästan – nästan – så bra som i fornstora dar?! The Witching Hour och But A Nightmare är okej, och avslutande 9:e spåret Pull The Sun är riktigt bra. Överraskande nog. Lyssnar man på de gamla klassikerna efteråt, typ mästerverket ”2 – Lucifuge” (bandets allra bästa platta!) eller ”III – How the Gods Kill” som varit i fokus i Besatt-serien på den här bloggen så blir det förstås supertydligt att det var bättre förr, såväl avseende förmågan att skriva dunderhits som att producera dem på ett njutbart sätt, men ändå. Det här är, efter ett antal varv, stundtals förvånande bra. Så bra att jag var tvungen att lyssna på ”Deth Red Sabaoth” igen, och kan konstatera att den lider av samma sak som den här skivan: ojämnhet. En kombination av dem hade serverat en riktigt bra DANZIG-platta. Nu får man nöja sig med en bra. Och att man är överraskad.
Vete fan, kanske är det semesterledigheten som gör undertecknad mjuk, kanske kommer jag få revidera det här betyget senare när jag aldrig hört skivan igen, men… något överraskande finner jag mig nöjd med mitt köp, och att det är en betygstrea som utdelas.
Det trodde man ju fan inte om DANZIG anno 2017?!?
DANZIG ”Black Laden Crown” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!