Rebellängeln Tipsar: LUCIFER’S FRIEND ”Live At Rockpalast”

Jag och min kära hustru har till viss del olika smak. Hon är, på ren svenska, helt fantastisk när det gäller det mesta, men det finns saker hon bara inte klarar av. Jobbiga former av black metal tidigt en lördag morgon kan vara en sån grej, och det andra säkra kortet för olika syn på livet är 70-talsflummig improvisationshårdrock. DEEP PURPLE får henne att utbrusta i svordomar, liksom senare alster av OPETH då de samtliga har den där progressiva ådran. Eller, psykopat-musiken, som hon säger. Det här är en sån där skiva som jag faktiskt aldrig spelar när hon är hemma, helt enkelt för att det är enklare så. Hon gillar inte detta, jag gör det…!
2015 var ett gyllene år för liveskivor, och ett av doldis-släppen var detta. Tyska LUCIFER’S FRIEND, med en inspelning från deras TV-framträdande i showen ”Rockpalast” från 1978, skivan och den medföljande DVD’n döpt till ”Live At Rockpalast”.
-78. Flumrock.
jag ska erkänna direkt, de första typ 3,5 minuterna är rena dyngan, som en syratripp från helvetet där du inte vet om du kollar på en porrfilm med dassigt soundtrack från det berömda 70-talet eller har hamnat i en hiss i Farsta Centrum, så där är vi nog överens om att det är pure psycedelia som gäller – men sen går åsikterna isär.
Bandet följer nämligen upp den tveksamma introduktionen med att sparka igång Moonshne Rider, fantastiska Sweet Little Lady och Burning Ships.
Det gungar, det svänger och det har det där groovet som liksom inte tycks finnas någon annan stans än på det magiska 70-talet och vid vissa tillfällen. Musikaliskt är det liksom tajt och skevt på samma gång, och det är tydligt att det där med att repa in exakt hur allt ska sitta.. det är liksom inte så noga. ”följ mig så kör vi”, liksom.
Jag tror det är det min hustru inte klarar, för det improviseras rätt friskt här. 
För det mesta blir det fantastiskt, tycker jag, men visst finns det plumpar. Näst sista och groteskt utdragna Rock’N’Roll Singer är närapå 15 minuter lång, inklusive ett rätt taffligt trumsolo och ett allsångsnummer (du vet exakt, sångaren sjunger före och så ska publiken svara…). Det är nog i alla fall dubbelt så länge som det behöver vara, speciellt som man liksom inte håller igen på att ”space:a ut” i övriga spår.
Lik förbannat så sitter man. Svänger skalle och stampar takten när bandet avverkar spår som Warriors, Ride The Sky och Natural Born Mover. Njuter av Mike Starrs grumma sång, och följer resten av bandets grymma prestation. Peter Hecht och Peter Hesslein på gitarr, Dieter Horns på bas, Adrian Askew på keyboards och Herbert Bornholdt på trummor.
LUCIFER’S FRIEND, ett band lite i slymundan, som levererat en grym rock’n’roll-livaplatta.
I konvolutet kan man läsa ”our goal was to mix the hardest rock’n’roll and blues, adding in a little classical influence”. Det lyckas man med. Stort.

Detta Tips är ett sånt som inte passar alla.
Antingen är du som Rebellängeln, och känner svänget och allt groove när ett 70-talsband får släppa lös ohämmat, eller så är du mer som fru Rebellängeln och tycker det är flummigt oljud. Båda är förstås okej, men tillhör du de förra – som gillar det – så får du verkligen inte missa den här chansen.
Du får inte bara plattan ”Live At Rockpalast” med LUCIFER’s FRIEND, du får en DVD med själva showen också, så du kan förlora dig fullständigt i skön rock’n’roll!