Rebellängeln Tipsar: JESS AND THE ANCIENT ONES ”S/t”

Låt oss konstatera en sak: det finns alldeles för många som ger sig på att göra 70-talsdoftande lite ockult rock.
Det slutar väldigt ofta annat än fantastiskt, och vi har ju med åren sett lite av varje i samband med vårt digitala förhållande, ni och jag. Det har varit katastrofalt (BLOODY HAMMERS som nog borde varit med på Topp 3 dåliga köp jag gjort, – istället hamnade den på ”skivomslag som luras” eftersom den är snygg utvändigt… och så väldigt ful invändigt..!), det har varit sövande trist (LUCIFER), det har varit okej men inte fantastiskt (LUCIFERIAN LIGHT ORCHESTRA kan väl få vara ett exempel på det?), och det har varit underbart svävande som i Tipset med JEX THOTH och deras alldeles fantastiska ”Blood Moon Rise”. Fasen, det finns till och band som varit i alla delar av spektrat, THE DEVIL’S BLOOD som släppt en av de bästa skivorna i hela den här övergödslade genren (”The Time Of No Time Evermore” som givetvis också varit ett av de Tips då fått dig till livs på bloggen) – men också fullständigt gått vilse i sina egna flumdimmor och släppt bland det rörigaste skräp man som lyssnare kan tvingas genomlida i samband med att de ”utvecklade” sig genom karriären. 
Att försöka göra om ”låtar” till ”ritualer” låter kanske som en fantastisk idé för en artist, men det är fan helt hopplöst för oss som ska lyssna på det. Ska man ha psykedeliska inslag eller smaker som en del av sin musik så är det en jävla fin balansgång på en knivsegg där skillnaden mellan geni och fiasko är lövtunn.
Den här veckan presenterar vi finska JESS AND THE ANCIENT ONES, ett band som klarat av att genomföra just den där balansakten utan att tappa koncepten, och fortsätter att presentera det hela i låtformat som är intressanta och sammanhållna så att vi lyssnare kan uppskatta det. man har två fullängdare och i alla fall en EP under bältet, och visst hade jag kunnat ta den senare skivan istället för debuten egentligen, men ni vet hur det är: det är något speciellt med första kärleken.
Därför är det den självbetitlade debuten från 2012 som står i centrum. Den är utgiven på Svart Records, och mitt ex är helt hopplöst. En fyrkantig kartong som knappt går att ha i skivhyllan, med en affisch som beskriver låtarna och dess texter, förpackat så man fan aldrig kan kolla på den. 
Ändå återvänder jag till den här skivan hela tiden. 
Den spelas förbluffande ofta, och varenda gång förundras jag över den enorma kvalitet som återfinns här. Det börjar relativt basalt – en klassisk rocklåt, kan man nog kalla det – med Prayer For Death And Fire, men därefter ger vi oss ut på mer spännande stigar. Twilight Witchcraft antyder om vad som ska komma, och sen levererar man Sulfur Giants, en låt som kan vara den bästa som någonsin gjorts inom den här kategorin.
Jo.
Du läste rätt.
Sulfur Giants kan vara en av de bästa låtarna som någonsin gjorts inom kategorin halvpsykedelisk ockult rock. Det är sådär man levererar känsla utan att tappa grepp om att det faktiskt måste vara en låt också!
Sen kör bandet all in. Ghostriders, 13th Breath Of The Zodiac, The Devil In G-Minor och slutligen Come Crimson Death fullbordar plattan utan att det finns ett enda svagt spår. Knappt en svag not eller ton.

Det kanske finns för mycket musik inom den här genren – men det finns också fatastiska pärlor att upptäcka. Det får man inte glömma. Och detta är verkligen en sådan. Jag recenserade den på gamla Metalbloggen med en 4:a som betyg, men jag undrar jag. Tror jag var snål, så här i efterhand och med tanke på hur ofta jag återkommer till den. Det gör man ju bara med riktigt riktigt bra plattor!