Ibland krävs det inte så mycket för att man ska bli glad. Som när min yngsta grabb – som egentligen mest älskar Marcus & Martinus – helt plötsligt kräver att få lyssna på ”riktig” hårdrock. Och stoppar mig i trappen hemma så att jag ska sätta på det innan jag går upp. Sånt måste man ju lyda, tänker jag, och drar mig via YouTube på AppleTV-pucken till enkla METALLICA Enter Sandman eftersom jag tänker att det där borde passa. Hustrun som lagar mat i köket bredvid gillar ju METALLICA också, så inga minuspoäng för det.
Trodde jag.
För det var inte alls vad Elias, snart 6 år, ville ha.
”Pappa, spela RIKTIG hårdrock. Sån där då de skriker!”
Okej. Hmmm… den här kanske, tänker jag, och serverar BOLT THROWER och Cenotaph. Fantastisk låt förstås, men den är ju i ärlighetens namn inte helt lättlyssnad. Ganska… mullrig. Lite dov också. Så vad gör man när man vill uppfostra sina barn i ”äkta” hårdrock där de skriker, och man vill att det ska vara bra?
Just det. In Tom Araya och SLAYER we trust.
WAR ENSEMBLE!
Resultatet var underbart. För mig, för Elias och för storebror Melwin som drogs med i den allmänna yran där det moshades i vardagsrummet. För hustrun… inte så mycket…
Bolt-thower>Metallica.Ordning på grabben.
Jodå! 🙂