Rebellängeln Tipsar: AU CHAMP DES MORTES ”Dans La Joie”

Musik – det är verkligen ett universellt språk. Tipset den här veckan är inte bara rykande färskt – plattan är bara ett par veckor gammal – utan också ett lysande exempel på just det. AU CHAMP DES MORTES är från Frankrike och framför samtliga alster på hemspråket. Jag fattar prick inget av vad som sjungs, och lik förbannat förstår jag allt. Orden går nästan inte att höra stundtals, antagligen för att min franska är fullständigt obefintlig, men ändå går meningen och känslan rakt in i hjärtat.
”Dans La Joie” är black metal av den där episka modellen, den som inte använder vansinnespisk för att vinna utan snarare försöker spela på dina känslor, och det är riktigt bra. Inte bara för att trion blandar lite mer lågmälda och finstämda partier med klassiskt renodlat dubbeltramps-rens, utan för att låtarna är av sorten som verkligen går på djupet. Gärna i ljuset av en klassisk black metal-keyboard för att lägga de där riktigt storslagna slingorna…

Så. 
Fransk trio, sånger om…. ja, det vete fan. Debutplatta, betyg 3/5 hos Angry Metal Guy och ett språk man kanske inte har naturligt i sig om man bor i den kalla nord. Funkar det verkligen? 
Absolut, är svaret. Och alldeles speciellt om man vill ha en ganska intim upplevelse via att lyssna i lurar. Det är en otrolig upplevelse som verkligen rekommenderas.Titlarna heter i alla fall saker som Nos Décombres, Après Le Carnage och Le Sang, La Mort, La Chut.Det är svidande vackert stundtals, och konstant beckmörkt. Allra bäst – och då talar vi faktiskt nästan svindlande höjder som verkligen kommer att få återverkningar på den kommande årsbästalistan för 2017 – är det i titelspåret samt L’Étoile Du Matin och Contempler L’abîme. Ibland är det sådär så att man nästan kan känna ståpälsen resa sig, du vet?
Sådär så att man reagerar på att man faktiskt inte fattar ett jota men ändå är helt med.

Totalt får man 7 spår, men skivan klockar in på dryga 52 minuter så flera av dem är rent av motsatsen till lättviktare. Lineup består av Stéphane Bayle på sång och gitarr, Cécile G på bas och Wilheim på trummor. De lirar bra och håller sig till det klassiska (så som att inte säga vem som lagt keyboardslingorna!) inom genren. Bra så. Såklart utgivet av Debemur Morti, passande och lämpligt. Och bra, Väldigt bra.

Det är ju inte varje torsdag som Rebellängeln Tipsar om så här färsk musik, men det ska erkännas… jag har haft extremt svårt att sluta lyssna på den här skivan sen den kom i månadsskiftet januari/februari, speciellt när hörlurar varit inblandade. 
Fan, kan du lite franska kanske det här är ännu bättre?