Den här vintern – 2017 – har eder Rebellängel upplevt något nytt. Jag har frusit. Det brukar jag verkligen inte göra, men av någon anledning har jag gått runt sen årsskiftet och känt mig lite sådär småkulen ganska ofta. En ovan känsla, och som vanligt gör man väl det bästa av situationen – tar ett Tips med anknytning till det?
RIWEN har döpt skivan till ”The Cold”, och det passar förstås ypperligt både för min gubb-frossa och musiken i sig. Mörk, trasig hardcore med sludgeinslag är vad man får för det mesta, och det är en skiva som helt klart borde finnas i varje anständig skivhylla.
Visst, inledande Crucifix är kanske en aning banal och med en känsla av replokal över sig, men bandet höjer faktiskt temperaturen och klassen i stort sett genom hela skivan. Innan du kommit halvvägs har man fått finfina The Blackest Blood, Orcus och Hades Trail… och då har man det bästa framför sig.
Stalking A Wounded Wolf är en aning annorlunda jämfört med övrigt material, tyngre, långsammare, mer melodiskt… och i mina öron skivans starkaste spår. Det beror kanske delvis på att den sticker ut en aning – det kan antagligen liknas med en solglimt som letar sig ner genom en i övrigt mörk och tät skog – men också på att det är ett stycke riktigt bra låtsnickeri. Efter den låten kommer ett helt pärlband av festligheter. The Curlew, Rise Up (ja, du behöver ju bara läsa låttiteln så förstår du att det är en snabb och snärtig sak!), Voices Of Revolt (samma här, gissa om den är lång och komplicerad eller ilsken och agiterande…?), I See War och avslutande genuint elaka Dödens Källa.
Dödens Källa? Svenskt?
Absolut, är svaret.
RIWEN är väl kanske egentligen lite av ett sidoprojekt för en del av medlemmarna, men helt klart är det svenskt och djupt rotat i vår svenska hårdrocks- och punkkultur. Bland medlemmarna hittar vi namn som Christoffer Röstlund Jonsson på bas (och för många känd som skribent inom just hårdrocken, bland annat på Close-Up Magazine vill jag minnas) och Johannes Persson på gura (vars namn du säkert mest känner igen från insatser i CULT OF LUNA och KHOMA). Bandets blir fulltaliga med Fredrik Lindqvist på sång, Marita Jonsson Mätlik på gitarr och Christian Augustin på trummor. Just det – typ halva TOTALT JÄVLA MÖRKER-snubbar, så där någonstans har du en bra riktilinje om hur glatt och trevligt det här är. Det vill säga – inte alls.
Men.
Det är otroligt bra.
RIWEN startade med en EP, detta är än så länge enda fullängdaren (2015, på Indie Recordings), men vi får hoppas att de hittar någon mer lucka framöver. Sällan har man stött på så passande vintermusik, speciellt om man nu upplever en frostig vinter.