God Jul med Årets Bästa…

Först: GOD JUL! Hoppas friden och Satan Claus är till belåtenhet detta 2016.

Sen: detta är inte Årsbästalistan ur en musikalisk synpunkt, utan den sedvanliga återblicken med allt annat. Du har 2015 här, och 2014 här om du vill kolla och bli nostalgisk, annars får du en kavalkad av det vanliga svamlet. Vad som varit bäst att läsa, dricka, titta på. Bland annat.  Jag valde spåkulan för 2016 som bild för allt, den har du sett förr men den känns lite passande ändå .Även om det är i retrospektiv. Håll till godo!

Årets Läsning: Joe Abercrombie ”The First Law Trilogy”

Den här trilogin kom på tips från Jocke, och det var ett redigt bra tips. Fantastiskt smutsig och spännande fantasy, med karaktärer där ingen är politiskt korrekt eller sådär ”ren” hjälte, utan snarare småtrasiga människor med lik i bagaget. Det finns två fristående böcker där flera av karaktärerna återkommer så det är bara att kolla in hela högen. Annars har det varit en hel del sån där ”seriös” litteratur som slunkit ner. om jobb, affärer och annat. Det har varit utvecklande, men inte så att man vill ha in det som ”Årets Läsning”. ”First Law Trilogy”, en värdig vinnare!

Årets Liveplatta: IN FLAMES ”Sounds From The Heart Of Gothenburg”

Förra året tyckte jag att det regnade bra liveplattor. Det här året? Inte så mycket. har nästan svårt att hitta konkurrenter till IN FLAMES ”Sounds From The Heart Of Gothenburg”, det skulle väl vara PRIMORDIAL ”Gods To The Godless” som är närmast. Men det är ju en värdig vinnare ändå, vi snackar ju om ett av Sveriges bästa liveband, och de har fångat mycket av det här.

Årets TV-serie: Designated Survivor, Netflix

Kiefer Sutherland återvänder till TV-serietronen med den här korsningen av ”24” och ”Vita Huset”. Egentligen kanske inte helt magisk serie, men dels är det så att jag inte kollat in så många serier, och dels är det så att den har något som hakar sig fast. Kanske är det så enkelt att det jag faktiskt varit tvungen att vänta på nya avsnitt istället för att sätta i mig allt på en gång?

Årets TV-spel: Uncharted 4: A Thief’s End

Det har ju blivit rätt många timmar med kontrollen i händerna det här året. Årets höjdare är egentligen två, det är ”Deus Ex: Makind Divided” och så är det avslutet (? Eller… fristående kommande äverntyr på gång för släpp 2017 om jag förstår saken rätt…?) på Uncharted-sviten. Den här serien om Nathan Drake är ju extremt bra från start till mål, och slutet är verkligen inget undantag. Spännande, bra grafik, bra story, bra känsla. Alla ingredienser är toppklass.

Årets Snyggaste Omslag: STILLA ”Skuggflock”

Det är bara att erkänna, jag är ju svag för lite mystiska, suggestiva omslag som skildrar natur. Typ som det här alltså. När sedan skivan heter ”Skuggflock”, och man har min bakgrund och vuxit upp i skogen (typ), så vet man att det ser ut sådär på morgonen. Som en flock med skuggor som ser hotfulla ut, men som sen visar sig vara bara träd. STILLA spelar black metal med svenska texter och de är otroligt produktiva. ”Skuggflock” är redan tredje given sedan debuten ”Till Stilla Falla”. Fortsatt en av Sveriges intressantaste black metal-orkestrar, även om jag i ärlighetens namn faktiskt inte hunnit sjunka in i ”Skuggflock” i den utsträckning skivan förtjänar.

Årets Spelning: BEHEMOTH på Arenan i januari

Ja, det har varit en del spelningar ändå i år. Falnande, hösten har inneburit färre spelningar än vad jag hade hoppats (det här nya jobbet som undertecknad startade i mars har varit helt vansinnigt under hösten och gjort att jag helt enkelt inte klarat av att springa på spelningar på kvällarna). Gefle Metal Festival innebar ju en hel mängd tokbra gig, men det som ändå får räknas som allra bäst var huvudakten på den där kvällen i januari. Då BEHEMOTH framförde hela ”The Satanist” på ett bräde, efter att man manglats av ABBATH, ENTOMBED A.D och INQUISITION. Vilken kväll! Alla bilder här. Se tillbaka och minns glädjen…!

Årets Blogg: Metalpodden

Årets blogg är alltså ingen blogg i ordets rätt bemärkelse, även om den finns på Facebook. Det är istället något så nymodigt som en pod, där Thomas Swiesciak och Erik Persson går bananas om allt möjligt som är hårt i musikväg. Det är sådär bra att man skulle vilja göra något liknande själv om man hade någon form av talang, tid, utrustning och intresse. Det har inte jag i alla fall, så jag får njuta av de som kan.

Årets Öl: Poppels American Pale Ale

Precis som vanligt är Årets Öl för undertecknads del en kombination av en bra öl och hur pass tillgänglig och prisvärd den är. I år har APA-stilen varit min favorit, och där har just Poppels tagit hem spelet rätt enkelt om man kombinerar de där faktorerna. Poppels kanske skulle tagit utmärkelsen ”Årets Bryggeri” om jag hade haft en sån kategori, sörlänningarna har ju verkligen slagit igenom stort med SM-guld för sin DIPA och allt. Väl värt.

Skulle jag ange någon form av runner-up i den här kategorin så är det väl som vanligt min ”go to beer” Brewdog Punk IPA, den i burk. Jag tycker den håller löjligt bra kvalitet för att vara en ”bruks-öl” som man kan sänka ett par av på fredagskvällen. Dessutom får jag nog nämna den rätt slätstrukna Ship Full Of IPA från Brutal Brewing. Inte en fantastisk öl, men den har ett riktigt lågt pris för att vara en IPA (är väl för att Brutal Brewing är en del av Spendrups…), den fanns på Gefle Metal Festival, den smakar okej och finns på mitt lokala Systembolag. Och så har den en skruvkork, en sån där som man drar av med händerna. Jag vet att det antagligen är fel (man undrar hur det påverkar saker när den gode Hopmaestro diskuterar skinnaden flaska vs burk...), men det skiter jag i. Det känns lite tufft att öppna flaskan ändå, och det räcker ju ibland för att det ska slinka ner en sån eller två i korgen när jag handlar!

Årets Kategori: Thrash Metal

Hård konkurrens förstås, det har varit bra år för framförallt doom och döds tycker jag, men ett år då SUICIDAL TENDENCIES,  TESTAMENT, DEATH ANGEL och METALLICA släpper nytt samtidigt som undertecknad fick chansen att besöka Bay Area (San Fransisco för att vara mer exakt, fler bilder här) går det liksom inte att säga annat än att det varit thrashens år. Som Tips har vi dessutom haft HEATHEN, HARLOTT, HELLISH CROSSFIRE och EXHORDER bland annat – och borde ha haft KRYPTOS. Det går inte att säga annat än att det varit ett år av hårda riff och mosh pits, tycker jag.

Årets Debutskiva: KING GOAT ”Conduit”

En debut präglas inte speciellt ofta av att den är så genomarbetad att den känns nära perfektion. Att bandet verkligen hittat sin stil, att man bottnat sitt sound och tycks ha nått närmast fulländade låtskrivarförmågor. Men det händer ibland, och i fallet med Brightonbandet KING GOAT så är det exakt vad man tänker på när man väl tillvaratagit plattan. ”Conduit” lär vi återkomma till på den här sidan, för det vill du inte missa. Tjuvlyssna och läs lite mer här så länge.

Årets Arbetsseger: RED HOT CHILI PEPPERS ”The Getaway”

Alla som följt Rebellängeln i antingen det skrivna ordet eller IRL vet att jag har en smått ohälsosam febless och förtjusning för RED HOT CHILI PEPPERS. Min kärlek till det bandets alster går bortom vad som egentligen är relevant och realistiskt, och inte sällan blir jag smädad av kompisarna för det. Det är okej, jag kan förstå det – speciellt som jag liksom inte kan förklara själv varför det är som det är. Det bara är, helt enkelt. Och därför var det inte speciellt kul att få årets giv ”The Getaway”…. det är förstås en bra skiva, men i kontrast till alla andra skivor i diskografin så var den rätt slätstruken. I alla fall initialt, för det här är en arbetsseger om något. Över tiden – och med vääääldigt många varv hemma – så har den ätit sig fast. Det är fortsatt en av de svagare skivorna i bandets samling, men till min glädje är vi ändå tillbaka som bästa vänner, jag och CHILI PEPPERS. Det känns bra!

Årets Återförening: GUNS’N’ROSES

Bara att erkänna – detta trodde jag ALDRIG SKULLE SKE. Att totalhavererade och splittrade GUNS’N’ROSES skulle återförenas, och dessutom vara i så pass bra form (mot varandra då) så att de ger sig på att turnera? Fanns inte på kartan. OM det blir bra i slutänden har jag ingen aning om, men man kan ju ändå inte låta bli att tycka att det är rätt spännande. Jodå. Jag har plåt till bandets planerade spelning i Stockholm i sommar. Hoppas det blir av bara, det känns ju inte riktigt självskrivet.

Årets Avslut: BLACK SABBATH, ”The End Tour”

Nej, det är inte Kent som är årets avslut, det är giganterna. BLACK SABBATH, ursprungsSABBATH (ja, minus Bill Ward då…) som tagit farväl av sina fans world wide. Återstår väl bland annat en sista spelning hemma i Birmingham, men ändå – att de klarat av att spela över hela världen i det stadie man befinner sig i är imponerande. Respekt. Det är en era som går i graven. Tack för allt, Sabbath!

Årets Siffror: 105 respektive 450

Siffrorna avser förstås antalet köpta skivor respektive sprungna kilometer. Nu återstår visserligen några dagar av året (och det är ju inte bara helgdagar direkt), så det kan ju ändra sig… men jag tror inte riktigt det. 105 skivor är relativt få ändå, sett över de senaste åren. Det har varit 150+ de senaste 3 åren eller så, men man märker tydliga månader av dip under 2016. Juni, 4 st. Augusti, 3, december 3. Detta år har också väldigt många av de här skivorna som jag köpt släppts i år, jag tror att av de 105 som noterats så är i alla fall 80-90 stycken nya för 2016, så det är tydligt att ”grävandet” efter gamla pärlor varit klart begränsat.

Kilometerantalet ville jag ju skulle uppgå till minst 500. 50 mil, dvs ca 1 mil i veckan, men det höll inte. Svag vår, fortfarande problem med knät efter förra årets operation som gjorde att jag inte kunde komma igång och löpa förrän ganska sent, men sen ett riktigt bra Q3. Sprang nog i alla fall 200-250 av de sammanlagda kilometrarna under de tre månaderna. Sen bara dog allt. Sjukdom (gubbhosta), jobb, vardagsliv. Bättring krävs till nästa år. Då jävlar!

Årets Låt: Era Borealis med MANTAR

Den här bilden är från Gefle Metal Fest, andra dagen då undertecknad fick chansen att träffa MANTAR. Som ni ser är jag aningen starstruck, men ångrar egentligen att jag bara gapade och inte gjorde ”osynliga apelsinen”, vilket förstås hade varit tuffare. Det är som det är med den saken – bandet MANTAR gjorde inte den bästa spelningen jag sett dem göra men de var löjligt trevliga. Det var de som bjöd på öl, t e x. Och när låten Era Borealis dessutom har en refräng att dör för så är det väl inte så mycket att bråka om. Detta är årets låt, får man nog säga.

Årets Sångare: Mats Levén, CANDLEMASS

Om nu BEHEMOTH var årets bästa gig så är CANDLEMASS uppvisning på Gefle Metal Fest helt klart runner-up, och det beror till extremt stor del på Mats Levén. Jag har ju alltid gillat karl’ns sång, men oftast har han ju fått sjunga med mer klassiska hårdrocksakter, och det är väl bara i KRUX som han fått ut sin doom:iga sida. Till nu då, och herrejävlar vad han passar bra i CANDLEMASS. Som i nya ”Death Thy Lover”, eller live. Galet bra, helt klart årets sångare!

Årets Rockläsning: Hatpastorns Likpredikan

Den här bilden är inte på själva boken ”Hatpastorns Likpredikan”, det är på författaren Magnus ”Hatpastorn” Ödling. Men den passar bra ändå. Du vet att bloggen med Hatpastorn är grym, den var Årets Blogg förra året – och i år lade undertecknad rabarber på ett ex av de utvalda texterna i bokform. Mitt exemplar är nattsvart, nummer 541 av 666 i pressningen, och det är en alldeles speciell känsla att sätta sig på bussen och plocka upp en bok som ser ut som ren djävulsdyrkan för att sen fnissa högt mer eller mindre hela vägen på resan. Prova själv. Du kommer inte att ångra dig.

Årets Film: London Has Fallen

Detta kanske inte är en framtida klassiker, men jag gillar den. Även föregångaren som handlar om att Vita Huset faller. De är en form av modern Die Hard, om ni förstår vad jag menar. Väldigt okomplicerade, bra producerade och actionfyllda. Men… det tåls verkligen att sägas igen – jag är rätt kass på att kolla film. Det sker inte ofta, speciellt inte ny film. Konkurrensen var alltså knappast mördande…

Årets Black Metal: MURG ”Gudatall” och HYPERION ”Seriphical Euphony”

Jo, jag vet att det är att fega lite, att välja två stycken releaser som ”Årets”, men jag har en förklaring. HYPERION är som du vet (du har ju koll på den här plattan sen den var Rebellängeln-tips, eller hur?) klassisk black metal sprungen ur den melodiska andan som kanske DISSECTION cementerade en gång för alla för länge sen, och den skivan har hunnit få massor av speltid eftersom den är relativt gammal om man ser till året 2016. MURG vet du också vilka de är, deras ”Varg & Björn” kom ju förra året och knep direkt en 28:e plats på förra årets Årsbästalista. Nu är bandet tillbaka med ”Gudatall”, men den är sprillans ny. Jag fick det fysiska exemplaret i veckan, och även om jag haft en digital promo ett tag så tycker jag inte att jag kan säga mer än att det låter ruggigt bra. Och smutsigt och helt annorlunda än HYPERION. Om HYPERION släppt  årets ”klassiska” black metal-skiva så har MURG levererat årets mest nyskapande black metal-platta. Och då kan det väl vara okej med två vinnare, så att säga?

Årets Rockplatta: ”Grain Of Soul” med ZODIAC

Tyskland i topp när det gäller årets bästa rockplatta, och man kan konstatera att ZODIAC är såväl produktiva som kvalitativa. Man kan ju hoppas på en ”Road Tapes vol 2” som uppföljning av liveinspelningen, men i väntan på det tar man ju förstås gärna mot nya studioplattor. ”Grain Of Soul” fortsätter i samma anda som tidigare alster, kanske lite mer rättfram faktiskt, och när det gäller bluesig rock’n’roll finns det nog inga som är hetare i världen just nu. Runner up detta år är från down under, PALACE OF THE KING som med ”Valles Marineris” visar på stora utvecklingssteg. En kanonplatta det med.

Årets Dödsmetall: VANHELGD ”Temple Of Phobos”

Malande, grå och ganska anonym skulle man kunna beskriva den här plattan som. Låter ju inte direkt som ”årets bästa döds”, men VANHELGD har en förmåga att skriva låtar som håller lyssnaren i ett järngrepp från start till mål. Döden bor i Mjölby, och man förstår varför den här plattan faktiskt vann i Close-Up Magazines omröstning. Andraplats i min bok;: ASPHYX ”Incoming Death”.

Årets Doom: KHEMMIS ”Hunted”

Det här är doom med anslag av klassisk heavy metal, du vet sådär när det stundtals ger riktig gåsjud över kroppen för att det träffar så jäkla rätt. 5 låtar, knappa 44 minuter – och ändå känns det inte som en enda sekund är överflödig eller seg. No fillers, just killers. Bandet är från Denver, och kommer ha storartade tider framför sig. Jag lovar. Flera bra skivor som utmanar den här om ”årets” också, GRAVES AT SEA (om man vill benämna dem för doom…) och SPIRIT ADRIFT exempelvis.

Årets Gubb-heavy metal: SUNSTORM ”Edge Of Tomorrow”

Den här skivan låter prick som du tror. Bandnamnet, skivans namn och omslag, att det är Joe Lynn Turner som sjunger – rubbet sammanfattar egentligen vad SUNSTORMs ”Edge Of Tomorrow” är. Lätt att avfärda kanske, men det råkar vara så att låtarna på den här plattan faktiskt är riktigt riktigt bra, och att lättheten den har i sitt anslag gör att den spelats oväntat och faktiskt löjligt många gånger. Jag delade ut en förvånad betygssjua (av tio) på Werock till plattan, och det roliga är att den fortsatt spelas och växa. Härligt klassisk gubb-heavy metal!

Årets Sludge: COBALT ”Slow Forever”

Bra år för sludge. Riktigt bra, det finns ett par skivor som verkligen är monster (jag tänker nog främst på CULT OF LUNA och deras samarbete med Julie Christmas på ”Mariner”) men ingen lika massiv och bra som COBALT. Dubbelskiva, där man lyckas med konststycket att spela långa låtar i en form av ”sludge-rock” som alltid blir bra. ”Slow Forever” har jag återvänt till under hela året, och kommer antagligen fortsätta återvända till under väldigt lång tid framöver…

TILL SIST: Innan året startade (eller, rent tekniskt så precis i början av året) så gav mig på att ”spå” året. Det gick väl sådär kan man säga när man läser profetian (du hittar den här, rätt roligt sådär i efterhand!) Några av de saker som faktiskt föll in:

• Svensk festival som gått i stöpet (Metallsvenskan i Örebro har dragit in årorna, även om det väl inte beror på bristande ekonomi)
• Frölunda vann SM-guld i ishockey. I final över Skellefteå AIK.
• Det blev nog färre inlägg 2016 än 2015 på den här bloggen.

Med det sagt: mot Årsbästalistan. Den kommer vad det lider här. Tack för 2016!