Gåshud och ståpäls i höstregnet!

Det är helt klart höst nu. Temperaturen kryper neråt, på vissa håll i landet har snön visat sig medan regnet mer eller mindre obönhörligt strila ner från en mörk himmel. Första november, och Rebellängeln Tipsar tar på torsdag det sedvanliga dyket ner i passande soundtrack till just den här årstiden, men innan dess måste undertecknad få dela med sig av en händelse häromveckan. En sån där som bara får en att liksom gå på moln.

När musiken ger gåshud. Ståpäls. Nästan glädjetårar. Promenerade som vanligt till ett möte (försöker använda apostlahästarna rå mycket det går när jag rör mig runt i Stockholm), och hade min trogna iPod i innerfickan, lurarna inkörda i öronen (de här har jag förresten slutat använda, fick aldrig till passformen som jag ville…) och det regnade lätt. Mössa på, till och med.

Jag spelar HEAVEN AND HELL ”LIve From Radio Music City Hall”, den här:

Det är ju BLACK SABBATH i förtäckt form kan man säga, Tony Iommi, Geezer Butler, Vinnie Appice och Ronnie James Dio, alltså den sättning som levererat klassiker som ”Mob Ruies”, ”Heaven & Hell” och ”Dehumanizer”. Och så kommer bandet fram till eposet Heaven And Hell, en av de där låtarna som inte går att vara tyst till. Publiken kan inte utan skrålar med i det där klassiska riffet (du vet, oh-oh-oh-oooooh….oh-oh-oh-uoh-ohohoho..) och jag går med världens leende och smånynnar nog för mig själv när Ronnies helt magiska röst bryter fram. ”Sing me a song, you’re a singer…

Och där och då bara reser allt hår på kroppen. Fötterna tvärstannar. Leendet brister ut i ett spontant skratt av lycka samtidigt som jag faktiskt känner hur det rinner lite från ögonen (vi kan skylla på regnet, man är väl en tuff kille…).

Otroligt stark upplevelse. Nästan så att man vill ha höst hela tiden…!