Rebellängeln Tipsar: DAWN OF WINTER ”The Peaceful Dead”

Egentligen skulle det ha räckt med texten till öppningsspåret på den här plattan för att den skulle varit med som Tips.
Inte för att A: det är den bästa låt jag har hört, eller B: resten av skivan är kass. Det är helt enkelt så att tyska DAWN OF WINTER verkligen hyllar klassisk doom metal i öppningsspåret The Music Of Despair på att så snyggt och roligt sätt att det ensamt gör det värt att lyfta fram. Refrängen lyder ”Doom is the soul of metal – primordial and pure/ Doom is the true essence of living – immortal – my cure”, och i övrigt så strösslar man rikligt med hyllningarna till genrekamraterna och förebilderna- Det ger oss också en lämplig ingång till att förklara vad som väntar lyssnarna på ”The Peaceful Dead”, bandets blott andra fullängdare från 2008 trots att man varit aktiva i 20+ år. 
Utdrag ur texten berättar följande om bandreferenser: ”I climb the stairs up to Ungol, I’m her Witchfinder General”… ”I put on some ancient Trouble, Some old Vitus, Pentagram”…. ”He kneels the reverend bizarre”… ”Let me celebrate the sabbath so black, the rites of candlemass”… 
Du fattar va?
Vi snackar akter som BLACK SABBATH, SAINT VITUS, WITCHFINDER GENERAL, CANDLEMASS, REVEREND BIZARRE, SAINT VITUS och CIRITH UNGOL.
Doom metal, kort och gott, och det är vad man verkar leva för.

Över totalt 10 låtar ger man helt enkelt en lektion i konsten att spela långsamt men meningsfullt, att leva på ett eller ett fåtal riff i en låt snarare än att spela tävlingsmånga olika ackord. Personligen tycker jag nog att svenska CANDLEMASS ligger närmast till hands om jag letar en jämförelse, även om jag (förstås, det vet du nog vid det här laget…) håller de svenska doomveteranerna högre.
DAWN OF WINTER består här av Gerrit P. Mutz (sång), Jörg M. Knittel (gitarr), Joachim Schmalzried (bas) och Dennis Schwediwy (trummor), och det är helt klart sångaren Gerrit Mutz som märks mest. Anledningen är till stor del att sången är mixad högt och långt fram, samt framförs i en ganska hög tonart. Det är inte den bästa sång jag har hört, men det är inte heller dåligt, och den lite udda mixen (det kan ju ta ett par låtar att vänja sig vid den, ska jag vara ärlig och säga) innebär också att man väldigt tydligt hör vad som sjungs.
Vartenda ord kommer faktiskt fram, och det är rätt häftigt när texterna är bra.
Vilket de är på den här plattan.
Förutom inledande intern-hyllnings-grejen så behandlar de frågor om kristendomen (Holy Blood), sorg (Mourner) eller förlust och förtvivlan (The Peaceful Dead, för övrigt tillägnad sångarens son). 
Tunga grejer, och då lyfts det ju liksom extra av att man hör texten.

Överlag är skivan som sagt långsam, klassisk doom. Några få undantag finns i form av Burn Another Sinner samt spridda partier – så som exempelvis i nämnda Mourner – men det som förvånar mig allra mest är faktiskt att skivan är utgiven av Massacre Records.
Det skivbolaget brukar inte prångla ut högkvalitativa doom metal–släpp direkt!


”The Peaceful Dead” är en skiva som spelas med jämna mellanrum från min sida, och det är dessutom ett alldeles givet och uppenbart Tips med tanke på gruppens passande namn så här års. Musikaliskt levererar man värme och bra nog för att hålla vintern stången, så jag tycker att du ska låta dig sjunka in i låtar som The Oath Of The Witch, All The Gods You Worship eller Mourner medan du följer bandets uppmaning från konvolutet:
”It’s good to know we’re not alone. Take it slow”