Söndagsbilaga: CANDLEMASS ”Death Thy Lover” och känslostormarna

Det här är ingen recension. Eller, det är nästan en recension, men eftersom CANDLEMASS är tillbaka med nytt material som inte är en fullängdare utan (bara) en EP så är det en massa text som liknar en recension men inte mynnar ut ett sifferbetyg. Huruvida du vill tolka det som en fullödig recension eller inte gör du som du vill, men en sak är säker – texten kommer att vandra sin egna lilla väg. Som du kanske vet har undertecknad ett förhållande till CANDLEMASS som inte alltid är helt sunt, och den här livsgnistan sätter helt enkelt igång en hel del tankar och funderingar. Och därmed oreringar, så jag har valt att ge mig själv friheten i en söndagsbilaga för att försöka reda ut allt. Eller, recensera det hela, om så önskas. Förvirrat? Precis.

Vi tar det från början. CANDLEMASS startade ju nästan den svenska doom metalvågen (okej, det finns namn som NOVEMBER och annat, men jag tror du håller med mig i att det var Upplands Väsby-dårarna som verkligen fick genomslag) som sen blev liksom en egen genre över hela världen. Att ta BLACK SABBATH och förvränga det i CANDLEMASS-filtret visade sig vara något unikt som resulterade i ett knippe skivor som snabbt fick kultstatus. Debuten, ”Epicus Doomicus Metallicus” med den ikoniska skallen och Johan Längqvist på sång följdes av den kanske mest kända sättningen där Messiah Marcolin tog hand om mikrofonen. Skivor som ”Nightfall”, ”Ancient Dreams” och ”Tales Of Creation” kommer för alltid att ha speciella platser i mitt hjärta, och har du hängt med på bloggen så vet du lite om det där. ”Ancient Dreams” fick vara med i Besatt-serien, och den artikeln berättar en hel del om hur sjukt centrala CANDLEMASS faktiskt varit för min del. Såklart var återföreningen 2005 av den sättningen en stor sak för mig också, kanske framförallt som åren däremellan var rätt torftiga. Efter ”Chapter VI” så tappade jag kontakten med bandet lite. De ändrades en aning, jag ändrades mer än en aning och det är faktiskt först i efterhand som jag lärt mig uppskatta album som ”Dactylis Glomerata” och ”From The 13th Sun” – och fortfarande plockar jag dem egentligen inte speciellt ofta när jag vill lira CANDLEMASS. Då var snarare ABSTRAKT ALGEBRA med Mats Levén på sång något som föll mig i smaken – ett faktum som vi förstås får återkomma till…

I samband med Robert Lowes inträde som sångare hittade jag verkligen tillbaka till CANDLEMASS. Låtarna, skivorna var grymma igen, och plattor som ”King Of The Grey Islands”, svanesången ”Psalms For The Dead” och framförallt fenomenala ”Death Magic Doom” står högt i kurs.

vänta nu. Svanesången ”Psalms For The Dead”? Ja, det var ju just det. Det var uttalat som bandets sista inspelningar (i alla fall fullängdare, om man nu läser det finstilta så att säga), och man separerade med Robert Lowe till stor del på grund av dennes problem med alkoholen. Det gjorde mig inget, för lika bra som han sjöng på skiva, lika mycket kunde jag störa mig på karl’n live – och de bästa gigen var ändå de som hade jubileumstema över sig, när bandet plockade diverse olika sångare sen förr.

Just de här bilderna är från Sweden Rocks jubileumsfirande (kolla här för fler riktigt läckra bilder!), Close-Up båten och bandets 30-årsjubileum på Debaser Medis. jag har varit på flera av dem, och gillat det hela tiden – och jag har alltid gillat Mats Levén som sångare, både live och hans lite skitnödiga sångstil, så att han tagit micken i samband med liveframträdanden var bara bra. Och med lite sorg i hjärtat accepterade jag (en aning skeptiskt och motvilligt, men ändå) att CANDLEMASS helt enkelt ansåg att nu får det vara bra. Vi ska sluta göra nytt material medan vi är jävligt bra, och hålla ihop det live för att det är kul. Speciellt som primus motor, riffmästare de luxe Leif Edling har vacklande hälsa och inte orkar med bandlivet längre. Fine. Respekt, faktiskt. Leif Edling är av den digniteten i mitt musikliv att han faktiskt tar en plats i mitt All Star-band om jag fick välja, så det torde säga en del.

Och så.

2016, nästan sommar: ”Death Thy Lover”, en EP med nytt material med CANDLEMASS. Med Levén på sång.

Inombords både jublar jag och famlar efter hur jag ska hantera detta faktum. Vad händer nu? Blir det en ny skiva? Kan man hoppas, eller är det här det nya CANDLEMASS-formatet? Kommer Leif tillbaka, ska han bara skriva låtarna, kan bandet till och med tänka sig att börja släppa musik som inte han har skrivit? Frågorna och, faktiskt, känslostormarna hopar sig. Svaren är enbart fyra till antalet. De heter Death Thy Lover, Sleeping Giant, Sinister And Sweet och The Goose. Fyra spår som utgör den här nya EP’n.

CANDLEMASS låter precis som de alltid gjort, nästan. Ett alldeles unikt sound, och att höra Janne Linds karakteristiska trumspel utgöra fundamentet för strängarbetet av Mappe Björkman och Lars Johanssons gitarrspel är som att återse en gammal kär vän. Det känns liksom inte att man varit från varandra. Med Levén på sång finns förstås risken att det förväxlas lite med KRUX – ett fantastiskt band det med – men jag tycker att det klarar sig. Kanske är det för att jag är uppvuxen med banden och de är en integrerad del av mitt DNA, men för mig är det skillnad mellan banden trots att de numera delar samma sångare.

Låtarna i sig är tyvärr inte de starkaste som bandet levererar (ja, det kanske visserligen är en i stort sett omöjlig uppgift i alla fall), men tillräckligt bra för att vara berättigade. De tre första är klassiska låtar med sång på, avslutande The Goose är instrumental och trevlig i sig men mest en avrundning. Personligen gillar jag nog Sleeping Giant bäst av de tre övriga, men det är rätt jämnt skägg. Det mest spännande med hela EP’n är som sagt att den finns till, och frågan om vad det innebär.

CANDLEMASS mitt CANDLEMASS, återuppståndna från de döda – fast man aldrig dött.

Det kanske inte hade kunnat vara till en bättre titel än just ”Death Thy Lover”.