Recension: DESTRÖYER 666 ”Wildfire”

Den här skivan är som taggtråd för mig. Ibland är det rätt vanlig, rak ståltråd – och ibland är det spretiga, taggiga spikar åt alla håll. Det blandas klassisk black metal i oftast episkt format med ren punk och allsångsrefränger huller om buller, och slutresultatet är egentligen lika svårhanterligt som taggtråd. Och vasst. En obekväm platta som du älskar att ha på din sida, men som kan skära dig om du inte är skärpt. Australiensiska (Melbourne, för att vara exakt) DESTRÖYER 666 är inga duvungar direkt, ”Wildfire” är femte fulländgsplattan i en karriär som sträcker sig mer än 20 år bakåt i tiden, och även om jag sett dem live så var det inte förrän med förra given ”Defiance” (2009) som jag fick upp ögonen för bandet på allvar. (Den var ju dessutom Tips på den här siten!) Nu är man tillbaka med vad som kanske är den snyggaste plattan år 2016, i alla fall omslagsmässigt. Döden rider in på en dödshäst, bärande på en fana med bandets namn på och ett spår av eld efter hästen, ett spår bildar ordet ”Wildfire” om man kollar noga. Så jävla snyggt och coolt i all sin enkelhet!

9 låtar får man, om vi räknar med instrumentala korta mellanspelet Artiglio Del Diavolo, och det är som du kanske förstår en aning brokig skara spår man samlat ihop. Inledande Traitor och Live And Burn är det klassiska DESTRÖYER 666 som vi känner, med svärtad thrash metal, rakbladsvassa riff och en attityd på steroider som signum. De klockar in på behagliga 3:40 respektive 4:32, och allt är som vanligt. Och bra. Sen kommer det nämnda mellanspelet innan vi får… allsångsMOTÖRHEAD. Typ Förstå mig rätt, det finns inget fel överhuvudtaget på Hounds At Ya Back, det är en rent fantastisk låt med en refräng som fäster som klister. Det är bara så sjukt… oväntat. I alla fall efter den allvarliga thrashiga starten, och att vi efter detta kastar oss ut i klassisk black metal i form av Hymn To Dionysus. Taggtråd, I tell you, taggtråd. I sonisk och musikalisk form. Avslutar gör man med titelspåret, relativt banala White Line Fever (som också låter som om det har just Lemmys ande svävande över sig), Die You Fucking Pig! (och nu är vi och rotar i typ thrash-punk-döds-black-jag-vet-inte-vad-spåret!) samt magnifika eposet Tamam Shud, en avslutning som heter duga. Vill du höra årets kanske bästa black metallåt och veta hur man stänger en platta så är detta låten för dig.

Skivans booklet/innerkonvolut är som sig bör full av texter, bilder på eld och döden som i tecknat svartvitt rider med höjd lie mot en intet ont anande man. Personligen har jag en släng av färgblindhet, så att välja röd text på svart bakgrund gör det hart när omöjligt att läsa vad som faktiskt står där – framförallt i skum belysning – men jag måste tillstå att det blir jäkligt läckert och snyggt. Som avslutande citat hittar man detta estetiskt passande och talande stycke:”One Moment in Annihilations Waste, One Moment of the Well of Life to Taste. The Stars are setting and The Caravan Starts for the Dawn of Nothing – Oh, Make Haste!” Precis som med resten av skivan så är det prick rätt men ändå helt oförståeligt.

Bandet i sig kör med samma blandning av helt galna och alldeles vanliga namn. KK Warslut på sång & gura Per ”Perra” Karlsson på , trummor Felipe Plaza på bas (som även är en del av CAPILLA ARDIENTE som varit med här på bloggen!), samt Ro, även kallad Roland C eller Bestial Aggressor Of Morbid Invocations p ågitarr. Helt normalt. Sida vid sida, Per Karlsson och Bestial Aggressor Of Morbid Invocations. Hade detta varit Hatpastorns LIkpredikan hade det förmodligen slutat i nåt roligt att läsa, men nu slutar det så här abrupt. Istället konstaterar undertecknad att detta är en bra platta med ett extremt passande namn så här på Valborgsmässoafton, och att topparna på plattan (Hounds At Ya Back och avslutande Tamam Shud) är helt jäkla fenomenala. Betyget nedan kanske är snålt, men vafan – stäm mig då. jag ändrar mig gärna över tiden, och i så fall uppåt.

DESTRÖYER 666 ”Wildfire” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!