En av de saker jag gillar bäst med SPIRITUAL BEGGARS är att det är ett sidoprojekt som inte är ett sidoprojekt. Visst har de annat för sig som huvudsyssla och för att få mat på bordet, men ingenstans kan man säga att den rock’n’roll och bluesiga hårdrock som SPIRITUAL BEGGARS levererar är resultatet av en bisyssla. Det är snarare tvärtom, det känns som ett livsnödvändigt andningshål där man har chansen att leva ut och samla kraft. Det gör att det svänger så inåt helskotta mycket att det borde finnas en varningsetikett på omslaget. Eller medfölja ett presentkort till naprapaten så att du kan justera kroppen efter att ha sitt-dansat och headbangat i din soffa eller stol medan du lyssnar på bandet.
Bandet ja.Sicket gäng. MIchael Amott, gitarr (ARCH ENEMY, ex CARCASS). Apollo Papathanasio, sång. (ex FIREWIND). Sharlee D’Angelo, bas (ARCH ENEMY, WITCHERY, MERCYFUL FATE). Per Wiberg, keyboard (CANDLEMASS, ex OPETH). Ludwig Witt, trummor (GRAND MAGUS, ex SHINING). Det är inga duvungar direkt, och i teorin skulle det här kunna låta som ett knippe musiker som hamnat tillsammans av en slump, eller kallats in för tjänstgöring. ”Mike Amott and gang”, typ. Men det gör dte inte. Det här låter verkligen som ett band, och framförallt hänförs man av sången som ljuder ur Apollos strupe – den är faktiskt inget annat än briljant. Och passande. Det här gör bandet betydligt mer fluffigt och 70-talssvängigt än vad man var med JB (från GRAND MAGUS) vid micken på ”Demon”. Om det är bättre eller sämre är upp till dig att avgöra – tydligt är i alla fall att SPIRITUAL BEGGARS gillar det här soundet. Spelglädjen går inte att ta miste på, tycker jag.
Så frågan är alltså: hur långt räcker spelglädjen, och avspeglas det i låtmaterialet?
Både och, tycker jag. Ibland blir det här riktigt bra, ibland en aning blekt. Eller, blekt… det kanske är ett starkt ord. Mindre intressant, kanske är rätt ord. Jag gillar Sunrise To Sundown, Diamond Under Pressure, Hard Road (antagligen min absoluta favorit i alla sin enkelhet) och bluesiga avslutningen Southern Star. Däremot flyter det ihop lite i sjoket som lyder No Mans Land, I Turn To Stone, Dark Light Child och Lonely Freedom. Igen, verkligen inte dåligt, men efter en sisådär tiotalet varv med plattan kan kan jag konstatera att det är ungefär då jag har flutit iväg i tankarna eller försjunkit i något att läsa. Medan jag vaknar till när något av de nämnda favoritspåren spelas.
”Sunrise To Sundown” är skönt producerad, har dne där organiska känslan som är så viktig när ett band vill leverera bluesig melodisk hårdrock, och bandet består av toppmusiker som har kul ihop och spelar som ett band. Det är kort och gott klart värt både tid och pengar att kolla in SPIRITUAL BEGGARS nionde fullängdare.
SPIRITUAL BEGGARS ”Sunrise To Sundown” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!