Söndagspromenad längs minnenas allé…

Förra helgen var det som du vet påsk. Jag antar att du ägnade dig åt blasfemiskt lyssnade på musik, och det gjorde jag också. Till viss del. Jag var nämligen hemma ”på mammas gata”. I Skellefteå. Eller ”schtaan”, som vi säger. Och jag var där utan familjen (som var på Kanarieöarna och njöt), samtidigt som logistikövningar gjorde att jag bodde på hotell. Det i sig var en märklig känsla, att bo på hotell i sin hemstad, och kombinationen av att vara utan familjen och bo på hotell gjorde att jag hade en hel del egen tid. Du vet hur musik ibland kan ta dig tillbaka till en viss tid eller plats? Öppna de nostalgiska dammluckorna genom bara några toner? För mig blev det helt tvärtom den här gången. Oväntat, faktiskt, men att befinna mig på plats i Skellefteå gjorde att jag pillade fram musik från där och då, när jag bodde där. Musik jag rätt många gånger inte lyssnat på under den senaste tiden. Och kombinationen av egen tid, bra vårväder och ett sug efter nostalgimusik gjorde att jag promenerade en hel del, och närapå knarkade musik i lurar.

Den här söndagen blir helt enkelt en promenad på mammas gata, typ. I Skellefteå pågår slutspelet i ishockey som bäst – och det syns verkligen i alla butiker och skyltfönster och på balkonger – och dessutom finns en riktigt blomstrande ölkultur.

Gillar du ett annat lag (eller struntar fullständigt i ishockey, jag har hört att det tydligen såna…) får du bortse från bilderna som visar den lokalpatriotiska galenskapen och kolla på bilden med öl istället. Det är ett par av de godbitar som finns lokalt på Systembolaget där uppe, från Kallholmens Bryggeri, Southside Brewing och Skellefteå Bryggeri. Det finns fler modeller totalt sett, men dessa fick jag med mig från min shoppingrunda. Trevliga bekantskaper, även om jag nog tycker att framförallt Soutsider Brewing har lite för mycket sötma för att jag ska älska den. Det är detaljer, det viktiga är ju att det finns en lokal kultur och att det är bra kvalitet på grejerna.

Nu var det ju musik vi skulle prata om ändå. Själva livet och orten har du väl läst dig less på i samband med alla ”Besatt”-artiklar som behandlar dåtiden och orten som den var, men för mig är Skellefteå alltid förknippat lite extra med pop och indie, akter som THE WANNADIES, THIS PERFECT DAY eller HARDY NILSON var stora då. De kom fram genom det lokala skivbolaget A West Dide Fabrication som gjorde stordåd med små medel, och adderade man deras artister till ”lokala” så kunde man känna samhörighet med exempelvis POPSICLE eller THE BEAR QUARTET fast de inte var från schtaan. I dagsläget lyssnar jag extremt sällan på den typen av musik, och inte heller den här gången blev det speciellt mycket (jag skrållade runt lite i THE WANNADIES-hitsen bara). Istället blev det mer hårdrockig musik.

STARDOG. CARPE WADE. TERRORTORY. Naturligtvis borde man skriva sånt som TOTALT JÄVLA MÖRKER eller VINTERSORG, men i ärlighetens namn så är det inte musik som jag haft på radarn eller varit inne i så det skulla bara kännas oärligt. Istället var det just de här tre som framförallt spelades. Jag tänker inte avhandla TERRORTORY speciellt mycket, vill du kolla in dem så ska du istället läsa det här inlägget där du bjuds på såväl Rebellängeln Tipsar som en intervju med bandet (japp, det är mycket läsning om du vill!) – men de andra ska vi orda en del om. De har båda varit ”Veckans Tips” en gång i tiden när allt publicerades på Metalbloggen, men det finns anledning till att återvinna dem med tanke på det här. Tycker jag.

STARDOG är ett jävla bra band. I samband med att nedanstående text publicerades 2012 så fick jag av Spiring veta att Man kan beställa Stardogs skivor direkt från A West Side Fabrication, inklusive ”Champions”. Det gjorde jag för ett par dagar sedan. 80:- plus frakt kostar den. De har faktiskt hela fyra fullängdare med bandet; den fjärde heter ”Radko’s mansion”. Samt en EP som heter ”Cover up” som verkar vara utgiven ännu senare men jag har trots det av någon anledning inte fått tummen ur och köpt den där sista fullängdaren och EP’n. Måste nog göra det. Givetvis var det mest ”Champions” som är omskriven nedan som jag lyssnade på förra helgen, men alla mina STARDOG-skivor rullade rejält. Jävla bra!

Titta på den pyttelilla bilden till vänster. Det är allt jag kunde hitta i bildväg på den här skivan. På hela internet. Det säger kanske en del om hur spridd den är. Och det är ju synd.

CARPE WADE då? De har jag såna där tydliga bilder på näthinnan om. Att Frippe klättrar i riggen på Trästocksfestivalen (en tidig version av AIRBORNE!), men framförallt av mig själv. Jag har aldrig varit speciellt inbunden eller introvert av mig, men om det någon varit en period där jag varit ”svår” så var det i samband med att jag lyssnade på just CARPE WADE. Fast det inte passar sig, de gör ju rätt lättsam musik. Två plattor blev det, ”Turn Around Full Circle” och den här, ”Evidence” som är klart bäst av dem. Nedan från när den var Veckans Tips på bloggen, det var också 2012, så det kan bli lite upprepning när man läser texterna på varandra….

Stardog var först ut på nostalgiresan hemifrån Skellefteå. Från den där tiden när livet var i stort sett bekymmersfritt och låg utbrett som en tom motorväg i nattljuset en sommar.
Nu är livet fortfarande ganska bekymmersfritt men jag har tvingats till otaliga depåstopp för att proviantera och möta medpassagerare.
Båda har sin charm, men det är ändå en speciell känsla när musik slår an den där strängen inombords. Den som gör att man för ett ögonblick – om än aldrig så kort – förflyttas till samma plats mentalt och emotionellt.
Den där känslan av att allt bara kommer flyta.
Ungdomens odödlighet.
Carpe Wade gör det för mig.
Återigen är det skivbolaget A West Side Fabrication som står som avsändare, och detta är bandets andra platta. Den första är okej, men för stökig och punkig i min smak, medan ”Evidence” är riktigt själfylld, bra hårdrock/lättpunk med inte så lite anstrykningar av den då pågående starka Seattle-eran. Det luktar Alice In Chains ibland, det luktar Pearl Jam stundtals (lyssna på ”Captain Nemo” så är du nog med på vad jag menar), och det är dessutom tydligt att bandet lyssnat många timmar på akter som Bad Religion och Green Day (den lokala minihiten ”Spots Before My Eyes” är väl ett exempel så gott som något). I den smältdegeln av inspirationer har man lyckats klämma ur sig en riktig fullträff till platta. 14 låtar med egen identitet och smittande glädje parad med närmast panikartad önskan av att säga något viktigt, komma någonstans i livet.
Den där känslan som bara en gymnasiebo i en småstad kan identifiera sig med.
Och, tro’t eller ej, denna skiva finns faktiskt att lyssna på på Spotify. Det ska du göra.
Samtidigt kan jag berätta att bandet i sig var något äldre än undertecknad, och att sångaren Fredrik var en tuff skejtare. Som hängde i riggen när de spelade live.
Sånt imponerade vansinnigt på en nörd som Rebellängeln, vars liv mest bestod av att spela ishockey och att på avstånd tycka att sådana killar var tuffa.
Det är en del av livet jag inte saknar.
Faktum är… den där motorvägen som låg öppen – den har tagit mig på en fantastisk resa, och jag är ändå glad att det bara är känslan som kommer tillbaka lite kort.
Totalt sett vill jag inte alls återvända.
Men lite Carpe Wade i högtalarna funkar ju fint ändå!

Det var en trevlig men rätt konstig helg. För mycket nostalgiknarkande är kanske inte bra för ens egna bästa, men det är som sagt inte speciellt ofta man får chansen. och jag överdoserade nästan lokalmusiken som du läser om här. Den senaste veckan – efter hemkomsten – har det blivit en motreaktion istället, så då har jag nästan uteslutande lyssnat på annan musik. BROOD OF HATRED och deras ”Skinless Agony” har rullat superintensivt istället, och då snackar vi dödsmetall från Tunisien. Det är rätt långt från de västerbottniska skogarna det…

Hur det går i slutspelet?

Ojojoj… så nervös nu så det är inte sant. Vi kan väl prata om något annat? Som vad du lyssnar på när du är hemma på mammas gata?