Söndagstankarna: Mock The Cross?

Du vet såna där undertitlar som ibland finns på saker, ungefär som om det är en film från 80-talet? Typ ”Space Balls, eller Nu våras det för rymden” (sjukt dålig titel för övrigt)? Det här inlägget skulle kunna ha en sån ingress. Tänkte nästan ha det så ett tag, men det blev helt enkelt för långt i rubriken. Mock The Cross – eller Spelar texten någon roll för hur bra en skiva är? Det är ju påsk nu, och vi firar att snickaren Jesus spikades upp. Min personliga åsikt om organiserad religion om en singulär gudom är att den är av ondo och historiskt sett orsakat mer lidande än vad den rättat till. Det är en legitim ursäkt för förtryck och masspsykos. Tänk inte själv, vi serverar sanningen åt dig. Lite som dagens Sverigedemokrater – totalt faktaresistenta. Det betyder att påsken är rätt skum för min del, jag gillar ju att vara ledig från jobbet och att det är ett tecken på att det närmar sig vår, men har ärligt talat väldigt svårt att förlika mig med anledningen till ledigheten.Speciellt som mina barns skola har fått för sig att förklara det här med påsken som något som verkligen har hänt. Som historia snarare än något man kan välja att tro på. Det gör mig riktigt förbannad, men det var inte det som skulle avhandlas egentligen. Det var texter. Betydelsen av texten för helheten på en skiva. På sätt och vis kanske det här tangerar diskussionen om konceptskivor, men ändå inte.

För hur viktig är texten? Egentligen?

Personligen vill jag påstå att skivor som fått en extraordinär plats i mitt hjärta rätt ofta har en lyrik som betyder något. Det behöver absolut inte vara en konceptskiva, men det skadar inte med ett tema. Att lyssna på ”The Blackening” av MACHINE HEAD ger mig inte bara tillfredsställelse från en musikalisk synpunkt, jag är genuint intresserad av vad texten vill säga. Jag vill inte att det ska vara meningslösa ord travade på varandra om jag får välja, och tittar jag i backspegeln så är det just lite speciella texter som lyfter en skiva ett extra snäpp. Oftast. Det kan lika gärna vara som SOUNDGARDEN när det begav sig en gång i tiden, då texterna är så kryptiska att de faktiskt egentligen blir helt oförståeliga. Eller PARADISE LOST vars starka sida aldrig varit texterna, det har väl mest varit ett nödvändigt ont som ska passa in i en sångslinga, nästan. Dessutom är det förstås så att de skivor som man tycker är bra har man lyssnat mer eller mindre sönder och samman och kan därmed texterna mer eller mindre utantill. Och det lyfter i sig ofta låten igen. Jag menar, hand upp alla som kan sjunga med i gamla klassiker från AC/DC, METALLICA eller IRON MAIDEN och som dessutom tycker att texten till låten du kan sjunga med i faktiskt är helt relevant och nödvändig för låten? En hel del, gissar jag?

Men då lyssnade man ju på skivor. I sin helhet. Nu är det ”snuttifiering” av skivor som gäller. Enstaka låtar. Spellistor.

Vete fan om det spelar någon roll om texten är bra då egentligen, eller om det räcker med att kakmonstret förkunnar sin kärlek till kokosdrömmar, typ? Spelar man en spellista eller hoppar mellan låtarna så är ju liksom delar av nöjet att det är just omväxlande. Och att man kanske inte spelar samma låt eller liknande låtar om och om igen. Kontinuiteten försvinner ju lite då, i jämförelse med om man spelar en hel skiva.

Personligen är det nog faktiskt ändå att jag håller skivorna med bra eller engagerade texter som bäst. Eller i alla fall att de får ett extra lager slitstyrka i sig. Håller för fler varv. Det får dessutom gärna vara i linje med musiken, att lyssna på en dödsmetallplatta av grövsta kaliber som textmässigt behandlar tussilagons skönhet skulle inte kännas rätt (zombier däremot är då ett lämpligt ämne). Eller ett skatepunkarband som besjunger Satans magnifika ondska och önskar världens undergång. Eller ett retrorockband som sjunger om sex och djävulen medan de är förklädda och… eller vänta nu. GHOST finns ju redan. Skojar bara. Fast bara lite. Jag tycker nämligen det är ett bra exempel på ett band som sannolikt inte blivit lika populära om inte texterna behandlat just hin håle till ganska stor del (ja, och människans mörka sidor, och sex, och…). Tänk er förklädda GHOST med texter som hämtade från WHITESNAKE-modellen med rock’n’roll-livet, lägrandet av kvinnor och kärlekens vedermödor i centrum… lika bra? Förmodligen inte.(När du ändå gör den där tankeövningen kan du ju lika gärna tänka tvärtom, låt David Coverdale framföra WATAINs texter…. eller BLOODBATHs, så kan man ju snabbt konstatera att det inte funkar alls!).

Det är helt klart att man vinner på att ha text i linje med musiken. Se bara vad som händer när Chris Cornell framför låten One. Musiken kommer från U2-versionen, men han har googlat fram fel One-låt, nämligen METALLICAs alster….(!).

Den här videon har spelats förr av undertecknad på den engelska Heavy Metale-siten, men eftersom karl’n kommer och spelar på Konserthuset här i Stockholm till veckan (jajamen, jag har biljett!) så tyckte jag det var ett riktigt bra exempel på hur galet texterna kan slå. Det är en kul grej, men hallå… det blir verkligen helt snett!

I påskatider så kommer jag därför att spela musik som instämmer i min åsikt om religionen. Håna korset. Sannolikt blir det då ganska hård musik, framförallt black metal och svärtad döds. BEHEMOTH står ut som några av de främsta företrädarna för just ett anti-kristet synsätt så det kan nog bli ett och annat varv med ”The Satanist” i lurarna. Den är också ett fantastiskt exempel på där texterna lyfter alstret ännu ett snäpp. (Till förstaplatsen på Rebellängelns Topp 50 för 2014 rentav!). Den får dessutom avsluta det här orerandet.

För mig är texten viktigt för upplevelsen av en skiva, och framförallt för hållbarheten.

För den som lyssnar på spellistor eller mixar så kanske det spelar mindre roll.

Blås i trumpeten, Gabriel. Svartmässan är på väg. Åh fader, åh Satan, åh Sol.

Jodå. Det där passar sig väl väl till påsk….!