Recension: LUGNET ”S/t”

Det här är antagligen årets hittills nästa skiva, möjligen i konkurrens med BOMBUS-plattan. Den här betygsfyran har så mycket mersmak att det hade räckt för att humla en extra batch Dead Man’s Hop, och det är rätt fascinerande egentligen eftersom vi pratar om en skiva som bara kopierar och snor det andra har gjort tidigare. LUGNET stjäl med stolthet allt man kan av storheter som WHITESNAKE, IRON MAIDEN, THIN LIZZY och allehanda stjärnor från fordom, och kör det i en blender. Det har gjorts förr, det kommer att göras igen, men den här gången görs det ruggigt bra – och jag höll på att missa allt! Nu ska vi inte bli långsura, men jag kan inte undgå att nämna att LUGNET är ett rätt missvisande namn för det här bandets musik. Loggan är måhända snygg, och bildspråk och koncept med Christina Lindberg som frontfigur i sin video (se den, den är skitbra i grindhouse-stuk!), och jag vet att namnet kommer från bandets replokalsläge, men… det luktar sunkig flumprogg för mig. Inte den best av svängande. svettig, livsfarlig högoktanig hårdrock som faktiskt levereras. Undertecknad såg namnet fladdra förbi i floden av promotionerbjudanden men ratade det hela på grund av namnet och kan bara tacka A Fair Judgement för tipset. När Jarno talar lyssnar man – och det var ju tur. Hade varit extra försmädligt att missa ett band från Tungelsta när jag bor i Tyresö, då hade skämskudden åkt fram rejält…. Men, nog om det. Du hittar mer babbel om det här med bandnamn här, låt oss istället kolla på den här pärlan till platta.

8 spår totalt sett, utan ett enda blankskott. Upplägget är lite klassiskt vinyl-tänkt, där såväl ”A”- som ”B”-sidan startar med varsin riktig rökare till låt. De heter All The Way respektive It Ain’t Easy, och är båda av den där stilen som får foten att stampa takten och helt enkelt ge sig hän. bandet skriver på sin hemsida att frontmannen Roger Solander ”fronts Lugnet with an on-stage swagger, passion & voice reminiscent of the late Ray Gillen”, och det riktigt känns i de här två låtarna. Som nummer två på respektive sida (som ju blir nummer 2 och 6 på CD-versionen då, om du hänger med) finner du Sails respektive Gypsy Dice, två spår med mer fokus på långsammare sväng. Klassiska ”andraspår”, och här är det verkligen dags för resten av bandet att kliva fram. Gitarristerna Danne ”Bonden” Jansson och Marcus ”Mackan” Holten levererar slingor och riff som platsar med de bästa, Lennart ”Z” Zethson (bas) och Fredrik Jansson (trummor) ser till att fundamentet står stadigt och svänger på samma gång – och så fortsätter det. Låtar som Veins, Tears In The Sky och In The Still Of the Water hade platsat på nästan vilken platta som helst, och givetvis får vi en längre och mer episk avslutning i Into The Light som håller ihop hela konceptet med en skiva.

Det är en genomtänkt sak, där vart och ett av spåren hamnat där de hamnat genom en tanke, inte en slump. Det är inte en skiva som vinner på att spelas slumpvis a lá Spotify, men med tillräckligt starka låtar så att den överlever en sån sak också.

Det är en skiva som är helt given på Årsbästalistan 2016 så småningom (kolla in Årsbästalistan 2015 förresten, så du ser andra pärlor!), och… ja. Det som egentligen stoppar mig från att släppa till det där sista och dela ut maxbetyget är väl att det egentligen inte är speciellt originellt, det som LUGNET gör. Och lik förbannat finner jag mig återvända till skivan gång på gång, samtidigt som jag får ett konstant leende när den rullar.

Innan året är slut kan det mycket väl hända att undertecknad vill återkomma och revidera det här betyget uppåt…

LUGNET ”S/t” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!