Söndag, och den här gången kan jag inte hålla mig. Vi måste prata om vikten av ett namn. Till skillnad från i genomförandet av en exorcism (grym film för övrigt, eller hur?) så behövs kanske inte namnet för att man ska kunna få makten och bestämma över ett andeväsen eller en demon – men vi måste ändå prata om det här med namn. Det riskerar nämligen att sluta som så att man missar rent guld på något så löjligt som ett bandnamn, och så kan vi inte ha det!
Vi tar det från början, lite kort.
Ett bands namn är förstås viktigt, och i dessa tider mer eller mindre hopplöst att få till. Det ska inte vara upptaget, det måste funka internationellt, det ska låta bra och passa med musiken och det ska gå ett göra bra merch. Kraven är fan enorma, och frågan är hur namn som DEEP PURPLE, BLACK SABBATH eller PINK FLOYD hade stått sig om de kommit fram idag (inte akterna, bara namnen). Klassiska och slående namn som KISS eller LED ZEPPELIN står ut som goda exempel om man vill ha sådana, och jag brukar ha en alldeles speciell käpphäst när det gäller kasst namn/guldbra band: KILLER DWARFS. (Eller, KiLLeR DWaRfS, som de skrev namnet!) Såhär såg det ut när den skivan var Tips en gång i tiden på Metalbloggen:
Det har redan konstaterats – Killer Dwarfs kan vara det fulaste bandnamnet i historien. ”Dirty Weapons” har dessutom besmyckats med ett av de mest misslyckade omslagen, och när titellåten ligger först av alla låtar är det lätt att döma hunden efter håren och avfärda detta som småhumoristiskt skräp.
Men – vi säger väl som Farbror Frej, Galenskaparnas gamla figur?
”Hej alla barn nu blir det rockprogram, titta nu här vad Farbreor Frej tar fram.
4 små dvärgar och nu ska ni höra, vad man med dvärgar och glädje kan göra.
Sätt i studion, tryck på record – vips har vi gjort oss en skiva så hård.”
Eller – ja, den är ju verkligen inte hård, men jag orkade inte rimma bättre. Däremot är det en skiva som är jäkla proppfull med spelglädje och bra insatser på sång och spel, och gillar man musik som exempelvis Badlands så är det ett mindre tjänstefel att inte kolla in detta (hör du det Zappzott?!)
Skivan är inspelad 1990, och även om ljudet är rätt bra så låter förstås trummorna precis som du kan tänka dig. Dvägarna själva består av Russ på sång, Darrel på trummor, Bad Ronald på bas och Mike på gitarr, och hela bunten är kanadicker. ”Dirty Weapons” är bandets fjärde platta, och jag kom i kontakt med den via en gammal barndomsvän med smeknamnet ”Hålan” (alla hette fan Robert där jag växte upp, hockeylaget bestod av 50% Robertar så alla fick namn som Lungan, Lunken, Hålan, Gus och liknande… Hålan hette alltså Holmgren i efternamn).
Tur det!
Det här vill man inte vara utan, och skivan i sig har nästan varit lite undangömd i min egen skivhylla rätt länge innan den hux flux fick en massa speltid under våren. Låtar som ”Last Laugh”, ”Comin’ Through”, ”Nothing Gets Nothing” är helt enkelt riktigt bra melodiös hårdrock – och powerballaden ”Doesn’t Matter” borde blivit bandets hit, om världen varit logisk.
Nå – veckans tips denna gång gräver djupt i skivhyllan och kommer upp med den fula ankungen som egentligen är en svan. Killer Dwarfs. Vilket jävla namn…!
Vad sa du?
Om skivan finns på Spotify?
Hahahahahahahahahahahahahahaha.. knappast.
Däremot finns det faktiskt en MySpacesida. Här!
Dessutom tipsade Aberg om detta: Så klart det inte finns på Spotify, det är ju inte 100% hipster- and skivbolagsjurist-approved.
Däremot kan du lyssna på hela skivan, och en hel del mer ur Killer Dwarfs diskografi på Grooveshark.
http://grooveshark.com/#/album/Dirty+Weapons/845554Fan vad jag älskade den här plattan när den kom. Skulle dock vilja säga att det var här Killer Dwarfs hoppade hajen, uppföljaren är inte på långa vägar lika magisk.
Och allt det där är ju fine. Du har hört mig tjata till döddagar om just KILLER DWARFS, så de kan du ju inte ha missat. Men. Det har hänt igen. Eller i alla fall nästan.
Under hela hösten har jag sett blänkare i min epost avseende promo och videomaterial om ett band vid namn LUGNET. Och i dagens smått kaotiska fors av skivor (vi pratar inte längre om en liten flod, det är ett helt jävla vattenfall) så har jag helt enkelt dissat det.
Ojojoj vilken miss.
Det vara ren tur att en promoplatta följde med senaste numret av Sweden Rock Magazine, och att jag hade trist en dag så att den åkte in i stereon, för herrejistanes vilket drag! Vilken grym musik! Jag köpte förstås plattan på stört!
Det här låter som om THIN LIZZY’s tvillinggitarrer har gått ihop med PURPLEs orgel, WHITESNAKEs sångmelodier och IRON MAIDENs uppkäftiga punkdriv – och sen har man dragit hela klabbet genom ett analogt 70-talsfilter. Man bara baxnar över hur bra det är, faktiskt – och jag hade lätt kunnat missa hela grejen.
LUGNET.
Det ser rätt bra ut i skrift, men vad är det för namn egentligen? Det förmedlar en känsla av replokals-progg, tycker jag, och signalerar att man verkligen inte besitter verktygen för världsherravälde direkt. Eller bjuder på direkt hälsovådligt sväng, utan snarare det motsatta.
Visst är jag extra kinkig för att jag inte fattat grejen, men ändå. Kraften i ett namn är enormt!
Vi avslutar med att du diggar också, och sen ger mig alla dina exempel. Bra namn som passar, kassa namn som verkligen inte passar utan döljer rent guld. I want them all!
Det har redan konstaterats – Killer Dwarfs kan vara det fulaste bandnamnet i historien. ”Dirty Weapons” har dessutom besmyckats med ett av de mest misslyckade omslagen, och när titellåten ligger först av alla låtar är det lätt att döma hunden efter håren och avfärda detta som småhumoristiskt skräp.
Det här är väldigt intressant faktiskt. Många är gångerna då man väljer bort en skiva på just namnet. Kul artikel…
Mitt eget mest minnesvärda exempel är från tidigt 90-tal och ett svenskt band som hette, Mental Hippie Blood…!?
När jag såg skivan stå där på hyllan i den lokala skivbutiken fnyste man till lite lätt och tittade bort. Något 70-tals ”flumjam” ville man ju inte ha, metal skulle det va`!!!
Men ack så fel man hade…Än idag tar jag fram denna pärla och headbangar loss. Detta är ju fan metal!!!
Ett annat exempel är Demolition hammer (som man i och för sig på den tiden tyckte lät jävligt coolt) som släppte två riktigt bra Thrashplattor under första halvan av 90-talet.
Nu blev det visst två gamla tips här men så blir det lätt när man är ett ”gammalt” metalhead…
ÅH! Mental Hippie Blood hade jag helt glömt bort – den plattan var ju fan guld ju! Tack för den flashbacken! 🙂