Rebellängeln Tipsar: JEX THOTH ”Blood Moon Rise”

Tipset är den här gången ganska specifikt.
Det riktar sig både brett och ganska smalt.
Du som gillar musik som kanske inte syns i de vanliga kanalerna men som lyser igenom här och där på grund av sin kvalitet och sitt närmast unika anslag har förmodligen redan koll på Wisconsin-bördiga JEX THOTH, och det betyder att det här Tipset inte är avsett för dig. Du får gärna ta det som en påminnelse om det var ett tag sen du dök ner i de här grumliga och mörka vattnen, men du får samtidigt acceptera att det faktiskt inte är till för dig. 
Det här Tipset är till för alla andra på ett brett sätt, men kommer att passa dig som gillar natten lite extra. Du som gärna flyter med i tankar eller reflektioner lite extra i ensamhet när det finns gott om tid att lyssna på världen, på kroppen, på själen.
JEX THOTH presenterar med sin andra fullängdare en skiva som talar lika mycket till hjärtat som till själen, och som fullkomligt bubblar av stämning och djup.
Detta är typ motsvarigheten till AC/DC, och mitt absoluta råd är att lyssna på detta i ett sådant tillstånd. Det gör sig inte på förfesten, medan upplevelsen i ensamhet och förslagvis kanaliserad via hörlurar är närmast magisk.
Mörk.
Förförisk.
Nästan svävande, och det börjar nästan på en gång med den enklaste låten att ta till sig. inte inledande och ganska To Bury, utan andraspåret The Places You Walk som känns liksom skapad för att locka och hypnotisera lyssnaren.
Sen vecklar skivan ut sig, totalt 9 spår i olika grad av psykedelisk doom-rock levererat i en sakta gungande hängmatta. The Divide, Into A Sleep, starka Keep Your Weeds, The Four Of Us Is Dying eller avslutande Psyar – det spelar ingen roll vilket spår du väljer.
Det är relevant. Allvarligt. Mörkt.
Och ger dig känslan av att du behöver lyssna, och egentligen borde komma i kontakt med en djupare mening av allt. 
Personligen får jag vibbar som jag får till det här med miljörörelsen, att jag (kanske alla av oss) innerst inne vet att det här vi gör, det vi människor gör är så fundamentalt fel och borde rättas till för att det ska bli någon fortsättning alls…. jag ska ”bara”, sen ska jag börja på riktigt, sen ska jag ta tag i det där. Här är det kanske inte miljörörelsen, men det ropar en röst inne i mig som säger att det finns något viktigt med att gå på djupet i mig själv.
Att jag bara skjuter upp det av outgrundliga anledningar och att det är dags att ta tag i saken nu.
Möjligen är det därför jag tycker att den här skivan passar så väl på natten och i ensamheten, men jag hoppas att det ändå ger dig en förståelse av vad du har att vänta dig när du väl kastar dig ut i ”Blood Moon Rise”.

Det är värt att notera att det inte är en negativ upplevelse, eller att ban dets mörka musik inte har några drag av depression eller nedstämdhet över sig. Inte i mina öron. Snarare bär Jessica Jex Thoth med sin röst med sig något drömlikt, och det stundtals lazziga, flytande, rockiga anslaget från ensemblen utgör plattformen för detta drömlika budskap. David Uttal-Verhoffs lead-gitarr tillåts väva slingor runt Thoths röst, och i bakgrunden för Nick Johnson (trummor) och Matt Jacobs (gitarr och bas) allt framåt i sakta men träffsäkert mak.

Jag måste säga att slutresultatet är fantastiskt.

Skivan kom 2013 på svenska I Hate Records, och funnes det rättvisa i världen så vore detta en storsäljare. För varje burk sockerstinn energidryck ungdomarna häver i sig borde ett varv med ”Blood Moon Rise” vara obligatoriskt så att vi fick någon balans i världen.

Lyssna på JEX THOTH när de förklarar att det inte är viktigt att ha bråttom.
Lyssna på dina känslor och vad de säger dig samtidigt.
”Blood Moon Rise” kan mycket väl bli en ständigt närvarande kompanjon till dig…