Detta Tips är så väldigt passande just nu av flera orsaker, och förutom själva innehållet på skivan så har det också med tidpunkten på året att göra.
Det lackar mot jul, och det innebär att:
1) Detta är ett klockrent julklappstips (eller ett välkommet avbrott med musik som lämpar sig att spela när som helst och som kan tränga in något annat än julmusik och bjällerklang i mixen).
2) Rebellängeln förbereder sig för att sammanfatta året, och bland annat ska en Topp 50-lista snickras ihop. Den innehåller – precis som förra året – hårdrock och metal, och den här skivan platsar kanske inte riktigt i den kategorin. Den kommer alltså att glida utanför den sammanställningen, men den är så bra att du inte får missa den (spontant skulle jag placera den någonstans runt placering 10-15 på listan!).
Dessutom innebär detta Tips att det precis som vanligt blir lite ledigt för serien, innan vi ses igen i januari – och då vill man ju lämna av med en platta som ger mersmak.
Sist men inte minst – den här är ju rykande färsk, och ska jag vara ärlig så är jag lite lat också. Det blir ingen recension av plattan (säger en stark betygsfyra, om du undrar), utan ett tips istället, så slår vi liksom en hel flock med flugor i ett slag!
Chris Cornell är förstås ingen okänd typ för er. mest känd är han väl för insatserna i SOUNDGARDEN när det begav sig, och under åren har det blivit utflykter i konstellationer så som AUDIOSLAVE och TEMPLE OF THE DOG. Det har blivit en del soloplattor också, och de har väl hållit en blandad nivå, kan vi konstatera. Starkaste kortet är väl ”Euphoria Morning”, och kanske ”Carry On” – i alla fall till nu.
”Higher Truth” tycker jag nämligen slår de tidigare insatserna på fingrarna.
Chris väljer här att backa lite från det klassiska singer-songwriter-stuket och levererar istället en resa från den amerikanska musikens rötter. Det hörs country, soul, blues i de vackert utmejslade sångerna – och det är faktiskt inte utan att man tänker lite på Eddie Vedders ”Into The Wild”, och även Dave Grohl och FOO FIGHTERS resa i ”Sonic Highways”.
Fast bättre.
På den här plattan har Chris gått samman med producenten Bredan O’Brien, och det är förstås ett genidrag. I dagsläget finns det få producenter som bättre kan mejsla fram kärnan i en stark låt och låta rätt element lysa på ett bättre sätt än just O’Brien, och det innebär förstås att Cornells läckert hesa och lite nasala stämma får sin plats i rampljuset.
Redan i inledande Nearly Forgot My Broken Heart levereras en riktig höjdpunkt, bland annat när dessa visdomsord förkunnas:
”When You Came Along The Time was Right. Pulled med like an Apple Red and Ripe. Was’nt very long You took a bite and did me wrong and it serves Me right. And I Nearly Forgot My Broken Heart..”
Resterande del av plattan strösslar man godsaker till höger och vänster.
Låtar som Dead Wishes, Worried Moon eller avslutande One Time In The Universe sitter som en smäck, och just stämningen är så man kan ta på den.
Inte överdriven. Den faller inte i ”Mauro Scocco-fällan” och blir självomkande, utan istället avskalad och tilltalande i sin enkelhet.
Nej, det är ingen hårdrocksplatta.
Verkligen inte.
På så sätt kanske det är en lite udda skiva att stå förebild i Tipset, men DEN ÄR BRA.
Som fan till och med, och är du ute efter något att tvätta öronen med efter veckor och månader av skrikande gitarrer, dubbla baskaggar och nitklädd attityd så är det här skivan för dig.
Eller din bättre hälft, om hen likt min hustru får stå ut med allehanda jävelskap på helgerna.