Amager / Surly – Todd The Axeman

Öl: Todd – The Axeman
Stil: India Pale Ale
Styrka: 6,5%
Bryggeri: Amager Bryghus (ihop med Surly Brewing Co.), Bryggd i Danmark.
Var: Systembolagets tillfälliga sortiment.

Amager slår till igen med en kompisbryggning. Det finns snart inte ett bryggeri i världen dom inte har spelat ihop med. Det verkar vara deras giv att leta på de coolaste samarbetspartnerna runt världen, oftast dock från USA, och sen slå sina kloka ihop och brygga ihop något gott.

Den här gången är det Surly Brewing Company från Minnesota de samarbetar med, och det bryggeriet har med sin bryggmästare Todd Haug i spetsen skottat ut ett helt lass med erkänt bra öl i landet ”over there”. Även om jag inte kan minnas att jag har smakat någon från dom, så vet jag att de har koll på läget.

Todd – The Axeman alltså? -”Vaddå? Vilken Todd? Är han en skogshuggare?” tänker den oinvigde. Njae… gamle Todd är inte bara bryggare, han är även gitarrist i det amerikanska metal-bandet Powermad. Dom är väl kanske inget arena band, men de har ett hyfsat gott rykte och de har varit med i filmen ”Wild at Heart” från 1990, både som liveband och med låten ”Slaughterhouse”. Efter ett längre uppehåll så började de lira igen 2007 och jobbar enligt uppgift på att prångla ut en ny platta. Todd väntar dock inte utan han har även hoppat med Death/Doom bandet Vulgaari som live-gitarrist.

Man kan som utomstående gissa sig till att bandet Powermad’s uppehåll skulle kunna bero på Todd’s engagemang i Surly Brewing och nu när det rullar på lite av sig själv, så har han tid att lira igen. Precis som alla gamla musiker så blir suget för stort och det slutar nästan alltid med att man måste stilla sitt behov och fylla sin kvot med speltid.

Sådär, nu fick ni lite bakgrund om namnet på ölen men det slutar inte där. Övrig kul fakta om denna är att etiketten är censurerad i Sverige (som så ofta). Det vänstra gitarrhuvudet är från början en tve-eggad yxa och det blev lite för farligt för oss vuxna Svenskar så den fick retuscheras om till ett gitarr-huvud. Strunt samma det är väl inte hela världen, men det slutar inte där. Gamle Todd omnämns på etiketten (såklart) och eftersom han är med i ett band, så räknas han som en kändis och då får man inte namnges på en etikett utan ett skriftligt godkännande från personen i fråga. Det resulterade såklart i att Todd skrev ett ganska utbroderat intyg till Systembolaget där han påpekar i grandiosa ordalag att han inte bara tycker det är OK, utan han är enormt hedrad över att få bli omnämnd på en Amager-flaska. Då var det helt plötsligt OK (Nicholas Cage är dock struken från etiketten).

Rock-kändisar,konstiga regler och intyg till trots, det spelar ingen roll i slutänden, bärkan måste smaka okej också. Och det gör den…

Aromen är i första hand fruktig med en viss tyngd av malt och hårdrock i botten. Citrus och persika trängs i toppdoften och den är lite fräck och stöddig. En viss aura av trång spelklubb med underdimensionerat AC-system infinner sig. Blundar du så står du med knuten näve i luften och agerar maskulint och tufft.

Smaken drar dig backstage till logen efter giget. En fuktig tung smak av tall, citrus och passionsfrukter lägger sig som ett fuktigt lakan över dina smaklökar. Runt halsen har du en tung, blöt handduk doppad i maltjuice. Dock så bär humlen upp allting, precis som adrenalinet pumpade genom bandet på konserten du nyss bevittnade, och när det släpper så får du en ganska lång och trevlig bitterhet som ett mentalt foto från samma konsert.

Ja, Amager gör det igen, de lyckas alltid med att producera fram nya och trevliga varianter av olika ölstilar och de bekräftar återigen att de är ett av Europas bästa bryggerier.

Den här är lätt värd 85 decibel på en 100-gradig skala = hörselskydd på.

Jag lutar mig tillbaka och drar på just ”Slaughterhouse” med Powermad men som bonus länkar jag även till Vulgaari nedanför på Spotify.