Söndagskvällen fick vi oss lite fulkultur i finkulturella lokaler. Om man nu kan kalla OPETH för fulkultur, det känns kanske lite taskigt egentligen, men helt klart tillhör det inte vanligheterna att det growlas på detta sätt i så fina lokaler. 25 år som band ska firas med en rätt lång lista av läckra spelställen runt om globen, med start på hemmaplan i Stockholm, och tanken är två set. 80 minuter ”Ghost Reveries” i ett svep, 30 minuters paus följt av 80 minuter blandgodis. Lite samma upplägg som när man firade 20 år och körde ”Blackwater Park”, fast med undertecknads absoluta favoritskiva i fokus. Förväntningarna uppskruvade till max, och de kommer initialt på skam.
Bandet är nervöst, ljudet är bullrigt (främst baskaggen på Axenrots trumset som mullrar hejvilt) och det är rätt stelt. Jag vet inte, kanske är det lika mycket publikens fel, det märks att de flesta av oss inte är vana att gå på spelning i dylika lokaler och funderar en hel del på formalia. Står man? Sitter man? Kan man gå och handla en bärs obehindrat?
Det tar sig med tiden dock. Skärmarna visar suggestiva och stämningsfulla bilder, bandet kämpar vidare och när man når Reverie/Harlequin Forest och framförallt The Grand Conjuration så släpper man på tyglarna samtidigt som ljudet har friserats lite. Fortfarande lite för hög nivå på Joakim Svalbergs keyboard, och personligen skulle jag gärna sett en utjämning så att jag hörde mer af Fredrik Åkessons gitarrspel där jag satt, men ändå. Det funkar vid det här laget. Frontmannen och bandets primus motor Mikael Åkerfeldt growlar inte som i fornstora dagar, men sjunger desto bättre när han sjunger rent och finstämt, och låtmaterialet är förstås löjligt bra. Tiden fram till paus tickar iväg väldigt fort.
Andra akten är mer uppsluppen, och vi får bekräftat via mellansnacket att bandet var nervösa. Man kan ju fråga sig varför man dessutom väljer att starta turnén i Stockholm istället för att avsluta den mer uppe i varv på hemmaplan, men jag antar att det är logistiska utmaningar som styr och ställer. Hur som helst, vi får ett andra set som blandar och ger från bandets diskografi. Inte alla skivor är representerade, men det blir en bra spänst när en klassiker som The Leper Affinity följs av To Rid The Disease, eller när svängiga fina Eternal Rains Will Come sparkar igång spektaklet och svintunga Masters Apprentices avslutar den ordinarie spelningen. Läckra kontraster, och jag finner mig sitta och njuta av Martin Lopez eminenta basspel under stora delar av spelningens andra set. Saknar svänget med håret under gigandet visserligen, men det mer återhållsamma kroppsspråket passar ju väl in i omgivningen.
Mot slutet är Åkerfeldts röst rejält trött, och man märker att bandet spelat länge och framfört rätt krävande material. Bandet verkar ändå vara nöjda, och kanske är det lika mycket lättnad över att allt är igång som att man rott uppgiften i hamn. Publiken är också nöjda, eftersom spelningen var bra.
Setlistan (stulen från Mattias Klings recension i Aftonbladet):
LÅTLISTAN Akt 1: 1. Ghost of perdition 2. The baying of the hounds 3. Beneath the mire 4. Atonement 5. Reverie/Harlequin forest 6. Hours of wealth 7. The grand conjuration 8. Isolation years Akt 2: 9. Eternal rains will come 10. Cusp of eternity 11. The leper affinity 12. To rid the disease 13. I feel the dark 14. Voice of treason 15. Master’s apprentices Extranummer: 16. The lotus eater
Vill du ha mer läsning så rekommenderas Metal Hammers utmärkta artikel om hur OPETH fick ihop just skivan ”Ghost Reveries”.
Vi andra spelar väl plattan, förstås!