Söndagsbilagan: Sveriges Största Hårdrocksband?

Det är precis i skarven av augusti och september nu. Mellan sommar och höst, uppstart av arbeten och skolor här i Sverige, och dessutom uppstart för de stora idrottssligorna runt om i Europa. I Sverige är fotboll en sommarsport, medan Engalska, Spanska, Italienska och Tyska ligorna startar nu och löper över vintern. Här hemma får vi Elitserier i ishockey, innebandy, handboll, basket, bandy och allt vad det är. (Ishockeyn envisas visserligen med att kalla sig ”SHL” numera, men det är bara för att vara märkvärdiga – det går utmärkt med Elitserien – och detta år är den intressantare än på bra många år… nya lag, och en på förhand mycket jämn och oviss serie borgar för högt intresse genom vintermörkret.) Den här söndagsbilaga kan man lätt tro ska handla om det annalkande mörkret och musik som lämpar sig för det – men så är inte fallet.

Istället ska vi prata om Elitserien i svensk hårdrock.

Den yppersta eliten. De största banden i vårt hårdrocksframgångsrika land. Gräddan.

Det är lite av en utmanande övning, eftersom vi ska titta på de som kan räknas som störst – inte de som jag tycker är bäst. Eller ens bra. Precis som i idrott så finns det förstås aktiva som man som person inte har sympatier med, men måste erkänna är etablerad. Alltså gäller här att sålla fram de akter som är störst. Några tankar runt det innebär att bandet/artisten i fråga ska vara:

• Aktiv nu. BATHORY går alltså bort.
• Kända för gemene man – i den mån det går alltså. En grammis? Bra så. Recenserar Aftonbladet och Expressen bandets skivor och spelningar? Det bidrar.
• Oftast huvudakt på sina egna turnéer. Alla är förband ibland, men våra största akter är ofta ute under egen flagg. De hamnar också relativt högt upp på affischerna för sommarens festivaler.
• Det får inte vara TAKIDA. Det bandet ska vi inte befatta oss med i den här bloggen. Du vet varför, innerst inne.

Ska vi se om vi kan börja med att vaska fram några givna akter med de kriterierna?

Fyra spontana namn betyder EUROPE, IN FLAMES, SABATON och YNGWIE MALMSTEEN (som vanligt med gitarren på höften). Dessa tycker jag samtliga ganska lätt uppfyller de uppsatta kriterierna – aktiva, huvudakter, relativt kända för gemene man, inte vara TAKIDA – utan att man behöver tänka så mycket på det. Personliga åsikter om banden innebär väl respekt för EUROPE, en kärlek till den gamla YNGWIE som mest är lite plågsam att se just nu, total likgiltighet för SABATON och en liten återvändning till IN FLAMES i samband med deras senaste alster ”Siren Charms”, men… det var ju inte det som var det viktiga. Det var ju största banden som skulle befolka vår elitserie, och då tycker jag att den här kvartetten ganska snabbt får räknas in.

Nästa fyra känns också relativt gjuten, även om det kanske är spretigare.

GHOST har precis släppt sin tredje skiva ”Meliora”, och man måste säga att de är nykomlingarna bland många av de banden som rapas upp här. Bara tre skivor? Det är ju ingenting i sammanhanget, men det man har lyckats med innebär onekligen att det pratas om bandet och att de uppfyller de uppsatta kriterierna. Och pratar vi om att man ska ha cred i musikervärlden samt vara uppmärksammade utomlands så är det verkligen inget att snacka om, då är GHOST självskrivna. De får här sällskap av HAMMERFALL, OPETH och MUSTASCH. HAMMERFALL (hej körslaget!) har en otroligt trogen publik och även om jag inte fattar grejen så ångar de på. OPETH är väl med lätthet de konstnärligt snirkligaste av de här fyra, men har på något sätt lyckats ta sin ”icke-kommersiella” musik in i allemansvardagsrummet, medan MUSTASCH ständigt befolkar det samma. Man kan nästan bli trött på dem för att de alltid finns där.

8 givna band i en sådan uppräkning, vill jag påstå, men sen blir det givetvis knepigare. Vi må ha akter som ENTOMBED eller CANDLEMASS som i stort sett startat sin genre men ändå ”bara” blivit hårdrockarnas angelägenhet. Frågar man en Svensson vet få vilka de är (tyvärr), och även om det här bryggeriets partners WOLF och CRUCIFIED BARBARA är på väg dit upp så tycker jag nog inte riktigt att man är där. Än. Och framförallt, en ”Elitserie” måste ha en gräns någonstans, dte går ju liksom inte att alla får vara med.

Den magiska gränsen är förstås 12. 12 stycken. Det är så en serie ska vara. Och det betyder att vi har 4 namn kvar, och nu blir det förstås knepigare – och vi rör oss lite i gränslandet där det är mer kantbollar. Dessutom i lite subgenrer, där det inte är lika givet att musiken når ut till svennebanan.

 

Sista kvartetten är REFUSED (comeback i år, och även om jag kanske struntar lite i dem så får man erkänna att det där skapar vågor runt om i nästan alla kretsar. Stora artiklar i all media, förmodligen stora pengar inblandade. Och de har en kultstatus sen förrut, även om man ju faktiskt kan diskutera om det är hårdrock eller punk… nåväl, vi plockar med dem. WATAIN är en kantboll, och verkligen ett svart får i jämförelse med de andra. Den smutsiga, fula ankungen som skiter i att de är den smutsiga fula ankungen. MEN. De tickar verkligen alla kriterier, och jag tycker de är vår största extremmetalakt, möjligtvis i konkurrens med MARDUK. AT THE GATES rider runt på en våg av succé, och känns som om de ganska tryggt kan kvittera ut en plats i Hårdrockens Elitserie. Stabilt, liksom. Sist ut är comebackande BACKYARD BABIES, ett band som jag personligen tycker sätter toner på meningslösheten, men som åtnjuter såväl cred som intresse och uppmärksamhet på ett sätt som får även undertecknad att erkänna att de är en stor akt.

Det betyder också att jag har haft ett helt knippe akter under luppen för att sedan plocka bort dem. Så som:

• MILLENCOLLIN
• AMON AMARTH
• GRAVEYARD
• RAISED FIST
• ENTOMBED
• MARDUK
• CANDLEMASS
• HARDCORE SUPERSTAR
• CRUCIFIED BARBARA
• GRAND MAGUS
• WOLF
• TREAT
• UNLEASHED
• IMPERIAL STATE ELECTRIC
• WITCHCRAFT
• DARK TRANQUILLITY
• THE HAUNTED
• …..och en massa andra jag missat (här kommer säkert någon av er läsare med något band som helt givet borde vara med – just let me have it i så fall så får jag stå med skämskudden!)

Så.

Summerar man så säger jag att Elitserien i svensk hårdrock skulle bestå av följande 12 akter:

1. EUROPE
2. IN FLAMES
3. SABATON
4. YNGWIE MALMSTEEN
5. GHOST
6. HAMMERFALL
7. OPETH
8. MUSTASCH
9. REFUSED
10. WATAIN
11. AT THE GATES
12. BACKYARD BABIES

Vem som tar hem segern?

Det är knepigare. Jag förutspår att du hittar den akten i trion EUROPE, GHOST eller SABATON. Närmast efter dem gissar jag IN FLAMES, men det är överlag väldigt knepigt. Och bland mina sannolika topp 3 så hittar man EUROPE som trots senaste skivan ”War Of Kings” nog får anses vara på nedåtgående i gemene mans sinne och GHOST som gör tvärtom och är på väg uppåt. SABATON känns stadiga sedan rätt länge tillbaka.

Ja, vafan. Tvingar ni mig så säger jag väl att EUROPE faktiskt är störst. Idag. Men på väg att tappa kronan…

Tankar på det?