Okej, det här är kanske en lite oväntad skiva att dyka upp i serien om vax som Besatt mig. Den är ful som stryk, orange och simpel, och inte speciellt mycket rock’n’roll, och det är inte med ett band som jag skrivit speciellt mycket om – men det finns en period som den är intimt förknippad med, som jag tänkte dyka mer i nu. Det är i tiden efter att jag och min dåvarande hustru bott nära två år i England, och just flyttat hem.
Vi bodde hos svärföräldrarna i södra Dalarna (Stjärnsund, tyvärr sedan dess för evigt utmålat som platsen där Engla försvann och dödades av Anders Eriksson, ett dåd lika meningslöst som otäckt) ett tag innan vi skulle hamna i Stockholm. Detta var under sommaren, och jag ar fortfarande anställd av speltillverkaren Games Workshop. De ville ha mig kvar som resande säljare, men betala strax under vad jag skulle få om jag var arbetslös i Sverige.
Ingen bra kombination, så jag tog min grejor och gick vidare i karriären.
Nåväl, innan dess så hade jag ett par veckor som jag reste runt ändå.
Själv.
Med bil.
Det finns många mil landsväg, motorväg och grusväg i Sverige, mina vänner.
Varje vecka gjorde jag en rutt som startade och slutade i Dalarna, men som tog via Västkusten eller Stockholm eller Södra Norrland. Och som sällskap i bilen hade jag ett knippe skivor, där jag främst minns två av dem.
Den ena var IRON MAIDENs återförening med Bruce Dickinson, en av bandets bästa skivor totalt sett. ”Brave New World”.
Den andra var, rätt gissat, GARBAGE ”Version 2.0”.
Jag finner det roligare att dyka in i den senare av dessa till den här serien, helt enkelt eftersom det är mer oväntat. För mig är låtar med de skotska rock/disco/goth-blandarna betitlade saker som Temptation Waits, I Think I’m Paranoid, Medication, The Trick Is To Keep Breathing och When I Grow Up enligt den officiella förteckningen på skivan, medan de för mig heter På Väg Hem, Solvarm Bil På Parkeringen Efter Ett Kundbesök, Ensam Väg Mot Nästa Stad eller kanske Döden Finns Här Men Vi Pratar Inte Om Det.
För så var det.
Min dåvarande hustrus mor var döende, men vi pratade inte om det. Det var en anledningarna till att vi flyttade hem från England, mer tid och närhet till henne i hennes kamp mot ALS, sjukdomen som satt klorna i den tunna godhjärtade kvinnan – men vi pratade inte om det.
I efterhand gissar jag att vi inte ville att det skulle vara verkligt trots att vi ju båda – alla runt omkring oss för den delen – visste vad som skulle hända.
Därför var slutet av veckan, hemkomsten, alltid färgad av sorg för min del.
Skönt att kliva av vägen, men en sorg för att landa i allt det där.
Så småningom skulle allt ta slut.
Mitt arbete hos Games Workshop, vårt boende i Dalarna, det äktenskapet likväl som livet själv för min dåvarande svärmor.
Egentligen sörjer jag det inte, inte nu så här i efterhand, men den här skivan tar mig ändå alltid tillbaka till dne tiden. Jag spelar den inte speciellt ofta, kanske just för tankarna och minnena, och jämför man GARBAGE med IRON MAIDEN så har den ena hamnat i glömska medan den andra högaktas och spelas av mig.
Märkligt.
Nå, det är et bra skiva, och egentligen kanske inte oväntat att den skulle gripa tag i mig. Jag tycker fortfarande att den har ett alldeles eget uttryck och ett alldeles eget språk. Inte många grupper låter som GARBAGE, helt enkelt, och trots det fula omslaget är det en värdig skiva att ha med i serien.
Den sätter punkt för det som var då, i alla fall den där sommaren, och om jag kunde veta hur många mil jag rullat i bil med detta som soundtrack vore det både kul och skrämmande på en och samma gång…