Igår var det Record Store Day 2015. En höjdpunkt på året som jag ändå påfallande ofta tycks missa.
Initiativet är bra, att en gång per år verkligen ge skivaffärerna en chans att glänsa och att kombinera det med specialutgåvor, erbjudanden och framträdanden som gör att det blir lite liv i luckan i handeln, men samtidigt är det ju rätt trist att det ska behövas. Det bästa vore förstås om skivförsäljningen bara funkade och levde och mådde bra utan ett sådan dylikt dragplåster.
Nåväl, det är väl en svunnen tid. Som ett sätt att hylla det hela så blir dock den här söndagens läsning en urladdning i skivförsäljning. Jag har tre fina böcker som heter ”The 100 Best Selling Albums Of The 90’s/80’s/70’s”, som är en samling av den amerikanska och engelska officiella skivförsäljningen under dessa årtionden. Det är – förstås – rätt intressant läsning. Man får kanske ta siffrorna med en nypa salt, dels för att allt som står i en tryckt bok blir daterat och dels för att det är skivindustrin som själva rapporterat dem, så källkritiken kanske inte är den vassaste, men om man struntar i det så är det ändå rolig läsning.
Det finns MÅNGA skivor, men jag tänkte försöka fokusera på hårdrocksplattorna, och det blir en söndagsbilaga för varje årtionde. Vi börjar med 90-talet, detta sugiga årtionde för hårdrocken. Texten nedan har publicerats på Metalbloggen för ungefär 4 år sedan, men kanske är den ny för dig ändå – och de övriga två årtiondena är inte skrivna sedan tidigare så det kommer nytt och färskt material kommande söndagar!
——————————————————————————————————————————————————————————
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.
Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.
Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!
Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan ”Smash” sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som ”Self-Estem”, ”Bad Habit” och ”Come Out And Play”. Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!
Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.
Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan ”My Own Prison” släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex – varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!
Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.
Där har man valt att baka samman Guns’N’Roses utgåvor av ”use Your Illusion” 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna ”bara” ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!
Härnäst – bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. ”Blood Sugar Sex Magic” släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta – främst för frontmannen Anthony Kiedis – att uppföljaren dröjde och kvalit’en på den var så mycket sämre.
Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan ”Core”, en skiva som jag då och då har upp på min ”topp-10-genom-alla-tider”, bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!
Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!
Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet ”mellon Collie And The Infinite Sadness” upp!
På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan ”Human Clay”
10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva ”Dookie”. Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.
Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som ”Basketcase”, ”When I Come Around” och ”Longview” går ju inte av för hackor!
Okej – till en skiva jag knappt hört men ändå inte undgått. ”Tragic Kingdom” med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som ”Just A Girl”, ”Don’t Speak” och”Sunday Morning”. Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.
Så – vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock – även om han faktiskt når pats 25 med plattan ”Devil Without A Cause” som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.
Det är, förstås, den här skivan.
Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock – och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna ”Load” och ”Reload”?
Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.
Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.
Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?