En svensk klassiker

Lördag, och undertecknad tänkte hylla det med en svensk klassiker de luxe. Bland det svenskaste som finns i dryckesväg är måhända en öl och ett järn, och om allt nu går som det ska så blir kvällens underhållning precis just det för min del. Fast med en liten twist, måhända, eftersom jag istället för det som kanske egentligen är essensen (en stor stark och en blended whisky-shot) ämnar välja det du ser på bilden nedan.

Så, vad ser du?

Du ser en Sweden Rock Whisky, och en Heavy Metale Unbeatable Rock IPA vad gäller drycken, och jag tänkte… dte kanske vi inte behöver dryfta så mycket om? Det är vad det är, bra grejer där båda dryckerna är rätt lena i sin stil. Ett bra sällskap till vad som jag också får tycka är en svensk klassiker, nämligen klassisk melodiös hårdrock. Detta är lite av en paradgren, och ett tag tänkte jag gräva fram mina gamla favoriter med TALISMAN eller YNGWIE MALMSTEEN, men så tänkte jag att… vafasen, de har varit med så många gånger, och dessutom kanske vi ska plocka något ursvenskt.

Du ser skivorna 220 VOLT ”S/t”, EUROPE ”The Final Countdown” och TREAT ”Weapons Of Choice”.

Det där, mina vänner, är inget annat än klassisk svensk hårdrocksmark när det gäller lite snällare och framgångsrik musik. Man kan egentligen tycka vad man vill om ett band som EUROPE, deras betydelse för svensk hårdrock och som föregångare för vad som egentligen är möjligt att uppnå går liksom inte att värdera nog. Utan dem hade inte den svenska scenen sett likadan ut, och trots alla sentida exporter så undrar jag om inte EUROPE är vårt internationellt framgångsrikaste band. Jag tror det. Dessutom… varje gång jag hör Joey Tempest sjunga så slås jag av att karl’n hade (har väl till viss del fortfarande) en rent jävulskt bra pipa. Kanske var det delvis därför det funkade så bra internationellt, för att sången höll minst jämna steg med andra världsberömda sångare?

Mindre internationellt kända men likväl svenska klassiker: TREAT och 220 VOLT. Båda banden har på senare år försökt komma tillbaka lite, men jag tror och tänker att det alltid är för gamla plattor de går till historien. I TREAT-fallet är det du ser en samlingsplatta, jag var aldrig riktigt het på dem när det begav sig och har köpt ifatt mig via en samling – men det får väl funka en sån här gång. Jag tycker det är tanken som räknas. 220 VOLT var tyngre än EUROPE, och spelar man den självbetitlade plattan så är det en sån där grej som gör att man tycker att man känner igen alla låtar. Eller fragment av låtar. Det gör man antagligen, 220 VOLT var sådär smygstora för min del. De spelades på skoldiscot och på fritidsgården, vill jag minnas, och de riktigt tuffa killarna som var ett par år äldre kunde ha jeansjackor med just 220 VOLTs logga handritad. Blir inte mer svensk klassiker än så, liksom.

Lördagskvällen vigs alltså i den svenska klassikerns tecken. En öl, ett järn och några riktigt starka nostalgikort på stereon. Vad dricker och spisar du?