Recension: BLOODBATH ”Grand Morbid Funeral”

Svenska BLOODBATH har en skaplig rad om man radar upp sångarna från debut-EP’n ”Breeding Death” som kom år 2000. Mikael Åkerfeldt (OPETH), Peter Tägtgren (HYPOCRISY, PAIN), Åkerfeldt igen och nu på denna den fjärde och vad det verkar sista fullängdaren – Nick Holmes (PARADISE LOST). Det är en skaplig uppställning, minst sagt, och tittar man i övrigt på bandets medlemmar så är det svårt att inte börja prata om någon form av elituppställning inom dödsmetallen. Supergrupp, om du så vill, men framförallt ett gäng veteraner som bär dödsmetallens ruttna fana högt och som fortsätter att förvalta det arvet när helst tillfälle ges. Tidigare var Dan Swanö (bland annat EDGE OF SANITY, WITHERSCAPE och dessutom producent till fler hårdrocksplattor än du kan vifta mot med en pinne) medlem, men sen ett par år tillbaka består bandets fotfolk av Anders ”Blakkheim” Nyström (gitarr), Jonas ”Lord Seth” Renkse (bas), Per ”Sodomizer” Erikson (gitarr) och Martin ”Axe” Axenroth (trummor). Just det, tre delar KATATONIA och en del OPETH. Stockholmsbördiga, drivna, musikaliskt skickliga och musiknördiga KATATONIA och OPETH.

Under fullängdare som ”Resurrection Through Carnage”, ”Nightmares Made Flesh” och ”The Fathomless Mastery” har bandet grävt sig djupare och djupare i dödsmyllan. Man har gett sina egna versioner av teknisk döds, klassisk Stockholmsdöds och nästan allt däremellan. Den sista pusselbiten är den som faller på plats med ”Grand Morbid Funeral”, då man helt enkelt slafsar runt i den ganska geggiga och skitiga ”gore”-influerade dödsmetallen. Tänk ”AUTOPSY” så är du rätt ute (ja, och som en slump får man gästspel av såväl Erik Cutler som Chris Reifert från just nämnda AUTOPSY).

Och det tar oss då tillbaka till det där med raden av sångare.

Den här gången är det ”Old Nick” som gapar och skriker. Nick Holmes, till vardags med en betydligt vänare stämma i numera ganska rumsrena PARADISE LOST, har en väldigt passande growl för just detta ändamål. Det låter, i brist på bättre beskrivning, oftast väldigt äckligt, vilket förstås är precis som man vill ha det. Ljudbilden är också fet och rätt slafsig. Det läcker lite trumljud, det fläskas på med allt vad tygen håller och det är generellt väldigt tydligt att man visserligen inte spelar fel, men inte heller söker perfektion. Jag gissar att herrarna haft väldigt kul och känt sig väldigt spontana jämfört med det betydligt analare synsättet som färgar en inspelning med KATATONIA, eller det mer krävande sökandet efter perfektion som är närvarande i OPETH. (För intressant resonemang om hur just Martin ”Axe” Axenroth ser på skillnanden mellan att lira trummor i OPETH och i BLOODBATH ska du läsa min intervju med honom för Werocks räkning… jag säger bara: i ena fallet anser han att det är tredimensionellt spel, i andra fallet tvådimensionellt, och du får gissa själv vilket som är vilket…).

Låtmaterialet är ungefär som tidigare släpp med BLOODBATH, tycker jag. Det finns en del riktigt bra låtar (ingen som kommer upp i samma klass som Eaten dock, förstås), en del som håller måttet och nästan ingen som är dålig. På ”Grand Morbid Funeral” heter höjdarkorten Let The Stillborn Come To Me, Anne, Mental Abortion och det avslutande episka titelspåret. Resterande låtar är rätt bra de med, och den här skivan lär dyka upp lite här och var på topplistor som du kan läsa detta skivår.

Ändå ska jag erkänna en sak: jag tycker att fenomenet BLOODBATH är snäppet bättre än själva låtmaterialet och skivan den här gången. Att man rycker ur ett gäng så etablerade musiker från olika engagemang, som sedan med sådan uppenbar kärlek, sådant hantverkskunnande och sådan vördnad ger sig i kast med att gräva upp detta ruttnande lik för att servera resten av världens dödsdyrkare är faktiskt den största behållningen. Större än den enskilda skivan, än någon av låtarna som finns på ”Grand Morbid Funderal”.

Det räcker förstås till en betygsfyra, och ska jag ranka den gentemot bandets tidigare släpp så tycker jag att det är ungefär samma kvalitet som förra given ”The Fathomless Mastery”…fast något snyggare förpackat, rent visuellt och som produkt.

En alldeles utmärkt julklapp till nästan vem som helst i tjocka släkten!

BLOODBATH ”Grand Morbid Funderal” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!