Öl: Thurbo Stout
Stil: Imperial Stout
Styrka: 8,7%
Bryggeri: Oppigårds Bryggeri, Hedemora, Dalarna, Sverige
Var: Standardsortimentet, Systembolaget.
Ja, hej alla barn! Idag ska vi dricka stout, en Imperial Stout till på köpet. Kanske även den bästa som finns i standardsortimentet och framför allt så får man den för en vettig peng. Man behöver inte köpa specialare för runt en hundring för att få en fin bekantskap, framförallt inte om man är lite ny på området. Stouts har ju en tendens att avskräcka folk generellt, -”Usch, flytande limpa? Nej tack!”, och sen avlossar man en harang om att man drack Guiness en gång för 10 år sen och har sen undvikit stilen som en adelsman på 1800-talet undvek en leprasjuk tiggare. Nästa hinder när man blir såld på stilen är att en pava går lös på en hundring eller strax över, och det är inte helt okej alla gånger.
Jo, jag vet hur snacket går, jag har själv haft den inställningen fram till för ett par år sen. Stouts och porters har förtjänat en speciell plats i mitt stenhårda hjärta, framför allt så här på vinterhalvåret, då det är lite gubb-mysigt att sitta och smutta på en rejält mustig stout.
Den här kamraten kan dock tjäna som en inkörsport till tyngre prylar. Oppigårds är ett av Sverige’s mest ansedda bryggerier och dom har en väldigt hög lägstanivå. När de släppte Thurbo varianterna, Stout och Double IPA så var det lite som att säga -”Vill ni ha mer? Ja OK, varsågoda!”. Thurbo är för övrigt namnet på bygdens industriområde och där gjorde man tuffa prylar som att jobba i sulfitfabrik, hade kraftverk och för riktigt länge sen fanns en smedja och ett järnbruk. Där drack man inte kamomill-té kan jag tro?
Aromen är som sig bör mustig och allvarlig. Som en gammal fabrikör från järnbruket tornar den upp sig ur glaset och svär ur sig mörk choklad, mörka bär och malt dock med glimten i ögat då det finns en underliggande fräschör.
Smaken bjuder upp till logdans med samma attribut som jag angav i lukten, här dansar vi dock inte folkdans utan mer en stram vals uppbyggd på en välbalanserad mellan-torr och nästan fullvuxen kropp. Lite krämig i konsistensen och jag anar ett uns av rökmalt som står och tittar in i fönstret. Rök-Malte har dock inte åldern inne, så han får stå kvar utanför och göra grimaser. Det tackar vi för. Russin och fikonsötman tillåts att dansa solo en stund, innan en gemytlig efterfest startas upp av bitterheten från mörk choklad som sakta tar över.
Den här är så välbalanserad och lättillgänglig så att jag nästan blir arg, och jag rekommenderar den starkt till alla som inte riktigt har gått över till den mörka sidan.
8 muskulösa järnarbetare av 10 rekommenderar denna till allt. Dessertöl, solo-drickande eller till en mustig köttgryta efter ett hårt dagsverke på bruket.
Ja, och med det här namnet på ölen så har jag inget val, det blir Judas Priest idag.
Bäst stout i standardsortimentet är Yeti. Just sayin. 😉
Det där stoutglaset förresten. Är det något att ha? Fick ett gäng IPA-glas i julklapp förra året men dricker nästan aldrig ur dom då jag inte tycker att det ger något. Dricker hellre min IPA ur ett vinglas eller något liknande.
Det är helt sant Christofer! Vad tänker jag på?? Yetin är så god så man får krupp. Jag måste råda bot och bättring genom att recensera den med. Dessutom är den vanliga Yetin bäst av alla i hela serien. Dom har ju massa specialare där, men original-Yetin är bäst! Tack för att du har huvudet på skaft, jag skyller på tillfällig sinnesförvirring.
Angående glaset, hmmm, ja jag tror att det är bättre – men det kan vara att jag är ”lurad” av industrin. Helt ärligt så tror jag att man ska ta sitt favoritglas och hålla sig till det. Mitt personliga favorit glas är ett ölglas från ICA (det som är med på Nebuchadnezzar recensionen), det funkar till allt… och är billigt.