Rebellängeln Tipsar: BE’LAKOR ”Stone’s Reach”

”Stone’s Reach” är australiensiska BE’LAKORs andra album av hittills tre.

Det är också det bästa, enligt min utsago – men det var bra nära att jag missade bandet helt.
Tipset kom från kompisen ”R2”, men första gången han tipsade så var det en sån där gång när traven med ”att lyssna igenom” var kilometerhög. Typ. Så jag tappade tipset mitt i all hets av att hänga med.

Det är tur att en del är envisa och dessutom känner mig så pass bra att de vet vad jag gillar, oftast kanske bättre än jag själv vet (ärligt talat, namnet BE’LAKOR – som för övrigt uttalas Baylakor – är ett sånt som skulle få mig att hoppa över bandet, trots att det är hämtat från en karaktär inom figurspelet Warhammer Fantasy Battle och jag ju har ett förflutet som anställd på dess tillverkare Games Workshop).. så ”R2” frågade helt sonika igen efter ett tag om jag hade lyssnat.

Nej.
Jag hade ju inte det – men denna gång var jag lite på jakt efter något nytt, så jag öppnade Spotify och kollade lite på omslagen.
Föll sen pladask för just ”Stone’s Reach”, både avseende omslaget som musiken.
Inte mycket att välja på då – bara att handla så att man får en bra möjlighet att hänga med i texter, produktion, matnyttig information från den medföljande bookleten.
Och det, mina vänner, tar oss hit, till detta Tips.

Sen jag fick skivan – tidig vår 2014 – så har den frekventerat min stereo, men egentligen tycker jag att den här typen av musik (progressiv döds) passar som allra allra bäst på hösten.
Det vill säga ungefär nu.
Det ska vara prasslande löv på marken, kalla vindar och nakna grenar mot en grå himmel som illustrerar sån här musik.

Bandet består av de fem herrarna Shaun Sykes (gitarr), George Kosmas (gitarr & sång), Steven Merry (piano & keyboard), John Richardson (bas) och Jimmy Vanden Broeck (trummor), och det som initialt slår en är att George Kosmas låter ganska lik Johan Hägg i AMON AMARTH på något sätt. Det kan ha att göra med fraseringen av meningarna, och att de stundtals har den där förmågan att leverera kakmonstergrowl där man ändå alltid hör alla ord. Eventuellt har det också att göra med att bandets musik, ibland, har drag av det episka AMON AMARTH-hållet, speciellt i verserna och om man kan klara av att ”tänka bort” pianospelet.

BE’LAKOR är dock mer mångfacetterade än sina svenska vikingakusiner, och det är mer djup ióch fler bottnar i musiken. Låtarna är inte sällan upp mot tio minuter långa, och de drar lika gärna med sig en ton av folkmusik i sin vemodighet som av OPETH i sitt höstlika gitarrplock.

Dessutom har man ett effektfullt spel när man spelar riffen med de där korta, liksom döda tonerna (vete fanken vad det heter på fackmannaspråk, det kanske någon av er kan hjälpa mig med – det är liksom motsatsen till YNGWIE MALMSTEEN, kan man säga, och hörs väldigt bra representerat om du lyssnar från 5:40 in i ”Sun’s Delusion” och en minut framåt eller så) som gör att man väldigt gärna vill digga med.

Spåren Venator (öppningslåten), From Scythe To Sceptre, Outlive The Hand och kanske allra mest Sun’s Delusion och avslutande superläckra Countless Skies är alla riktiga toppenspår.

Ändå är skivan just en helhet, och jag tror nog aldrig att jag (medvetet, det har kanske hänt att tiden tagit slut för mig) har lyssnat på bara delar av skivan.
Den har rullat från start till mål.

Skivan kom 2012, och jag får igen tacka ”R2” för tipset. Progressiv, driven döds av yppersta klass, och det här är ungefär i nivå med IN MOURNING (framförallt ”The Weight Of Oceans”), en annan sån där upptäckt som bara växer och växer med varje lyssning. 

Som sig bör med långa skivor med lite mer djup.

Så. Kolla in ”Stone’s Reach” på Spotify du med, och förälska dig i BE’LAKOR!