Det har förflutit hart när 20 år sedan AT THE GATES släppte sin legendariska och genrebildande platta ”Slaughter Of The Soul”, och på den tiden har det hänt mycket… och lite. På samma gång. Bandet har återförenats, den sorts musik man spelar har utvecklats och idag krävs det verkligen något alldeles extra för att sticka ut i det enorma utbud som finns. Återkomsten heter ”At War With Reality”, och det är en väldigt bra titel. Beroende av var du lägger betoningen så får meningen olika betydelse, och trots att den kan upplevas som direkt och nästan banal vid första anblicken så finns här ett djup – precis som AT THE GATES musik alltid har haft. Det har varit lika delar rakt på och underliggande strömningar som gett den en extra dimension för den som vill undersöka det närmare. ”At War With Reality” är rent tekniskt och objektivt bandets kanske bästa platta – men jag kan inte riktigt tillgodogöra mig det eftersom historien är täckt i ett glittrande skimmer av nostalgi.
Varje gång jag kollar i DVD-hyllan står ”avskedspaketet” ”The Flames Of The End” och stirrar på mig. Varje gång jag plockar en T-shirt ur skåpet så spretar mitt exemplar från den första ”avskedsturnén” Suicidal Final Slaughter ut, och varje gång jag letar bland låtar i min spelare så kan jag konstatera att brottarhits som Blinded By Fear och Slaughter Of The Soul till topp tio i antalet spelningar. Kort sagt: den historia och de minnen jag har knutna inte bara till bandets tidigare diskografi utan även till hur återföreningen gått till blockerar mig en aning från att känna lika starkt för detta nya material, trots att hjärnan mycket väl förstår att detta är rasande bra. Till skillnad från många andra återföreningar så har medlemmarna i AT THE GATES verkligen inte pillat sig i naveln under den inaktiva perioden, utan istället spelat aktivt hela tiden, och med bra akter. Det märks att bandets medlemmar är bättre musiker, självsäkrare människor och mer medvetna om vad man vill göra. Tompa Lindberg låter precis lika bra som vanligt, men har tagit ett steg till i sin förmåga att leverera bra texter och på ett bra sätt. Herrar Jonas Björler (bas) och framförallt Adrian Erlandsson (trummor) är numera att betrakta som internationella toppar på sina instrument, och de utgör ett fundament som de flesta världsarv skulle vara glada att få stå på. Anders Björler spelar gitarr på ett utomordentligt sätt och levererar så löjligt många löjligt bra riff att det är dags att prata om honom på samma sätt som vi pratar om Nicke Andersson (ex ENTOMBED, ex HELLACOPTERS, IMPERIAL STATE ELECTRIC, m fl) som ett musikaliskt geni. Låtmaterialet är urstarkt, och det är Anders förtjänst.
Jag är helt enkelt avundsjuk på dig som antingen saknar en relation sedan tidigare med bandet, eller klarar av att bara lyssna på ”At War With Reality” utan mina konstiga hangups, för tillhör du dem är det bara att gratulera. Då har du en riktig fest framför dig. Är du i min fålla men har en besvikelse över att IN FLAMES inte längre låter som IN FLAMES så har du ändå ditt lystmäte på ösig, melodisk Göteborgsdöds här. Lyssna på riffandet som inleder spår som Upon Pillars Of Dust, Death And The Labyrinth eller Eater Of Gods så förstår du vad jag menar, och vill du ha en modern With Fear I Kiss The Burning Darkness så har du Order From Chaos. Hela skivan är egentligen bara toppen, det är bara introt El Altar Del Dios Desconocido som jag skippar tio gånger av tio eftersom det är tråkigt. Sen är det sträcklyssning som gäller, och eftersom jag har haft tillgång till den här promon i snart en månad så har det blivit sina varv. I nbilen, i lurar vid träning, hemma på stereon, i datorhögtalare på jobbet – och den passar överallt.
AT THE GATES imponerar verkligen, och att man efter dessa 20 år av allt och inget kliver fram och levererar vad som faktiskt känns som en naturlig efterföljare till ”Slaughter Of The Soul” är mäkta imponerande. Trots det så är min känsla att det absolut viktigaste med skivan kanske var att den blev av. Jag har under inlyssningens gång flera gånger reflekterat över likheterna med ALICE IN CHAINS och deras återkomst ”Black Gives Way To Blue”, och det faktumet att det var en fantastisk skiva som trots sin kvalitet och sina egenskaper faktiskt mest kommer att gå till historien som just…återkomstskivan. Transitionen för att kunna fortsätta framåt utan historiens ok över axlarna. AT THE GATES är här för att stanna, och jag är övertygad om att vi får fler album med dem med tiden, likaväl som att de kommer att vara fantastiska live. Betyget nedan ska hissas upp ett steg om du klarar av att lägga av dig det där oket från förr, vilket jag inte riktigt gör. Än…
AT THE GATES ”At War With Reality” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Skivan är bokad sedan en tid tillbaka och det är kul att se att den hovar hem fina betyg här och var men jag håller samtidigt med dig. Man stod där framför Trägårns scen i Göteborg och verkligen trodde på att man såg något unikt, en av dom sista ATG-spelningarna någonsin. Men som gammalt ATG-fan så lär man väl ändå kunna njuta av At war with reality tror jag. Dessutom så har jag aldrig gillat Slaughter of the soul särskilt mycket utan jag har alltid föredragit det tidigare materialet så där finns inget ok som tynger ner.
…glöm för allt i världen att sen dela med dig av dina tankar när du hört den. Det vill vi veta!
Pingback: Rebellängeln Tipsar: EUCHARIST “Mirrorworlds” | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!