Recension: ENTOMBED A.D ”Back To The Front”

Detta är en debut, fast ändå inte. Verkligen inte. På omslaget finns en klisterlapp som förkunnar att ”The Legacy Lives on”, och berättar att ENTOMBED A.D består av L-G Petrov (sång), Nico Elgstrand (gitarr), Olle Dahlstedt (trummor) och Victor Brandt (bas). ”Back To The Front” är verkligen en aning besynnerlig ur den aspekten, för det här är ju liksom ENTOMBED…fast ändå inte. Krångligt? Lite, och för att vi egentligen ska kunna närma oss den musik som levereras på plattan så bör vi nog ta en kort tillbakablick.

ENTOMBED var föregångare när det gäller att skapa ”Stockholmssoundet”, och kanske den största pusselbiten i scenen runt Stockholmsdödsen. Skivor som ”Left Hand Path” och ”Clandestine” är såväl klassiker som formatfacit för många, och bandet har under alla sina snart 25 år stått för såväl kvalitet som för ett sätt att närma sig musiken som gett dem stora mängder cred. Personligen har jag stulit mitt nickname från deras allra bästa låt, Chief Rebel Angel, men i övrigt aldrig varit sådär ”upp-över-öronen-förälskad” i bandet. Alltid bra, aldrig bäst, kanske man kan säga. I bandet har medlemmar kommit och gått, även om det funnits en kärna som till stora delar bestått av sångaren L-G Petrov och Alex Hellid, och vägbulan i bandet motorväg dök upp förra året. Den här skivan var inspelad och klar, redo att se dagens ljus under hösten 2013 när den drogs tillbaka av skivbolaget Century Media. Detta var följden av att Hellid inte varit med, och att det hela snabbt eskalerat till ett rättsligt debacle, där rätten till namnet varit föremål för diskussion. Bakomliggande orsaker finns lite eller ingen anledning att gräva i här, men vi kan konstatera att det för tillfället finns två band och att det är ENTOMBED A.D som är aktiva med nytt material på den här skivan. Förmodligen är det riktigt knepigt för de inblandade att lyssna på skivan eftersom den varit klar så länge och det resulterat i så mycket groll, men för oss lyssnare är det relativt enkelt att konstatera att trots att namnet på bandet må vara (om än ytligt) nytt så är det arbete som vanligt i dödsfabriken.

Tufft gitarrljud? Visst. L-G Petrovs unika growl som bara låter som just L-G Petrov? Check. Coola namn på låtar? Absolut.

”Back To The Front” är med andra ord ganska precis det du vill ha av en ENTOMBED-platta, fast det nu inte får gå under samma flagg. Etiketten på framsidan är inte ute och cyklar ur den aspekten, och innehållsmässigt så kan jag konstatera att bandet för egen del fortsätter att träffa mig som förr: alltid bra, men kanske inte heller bäst. Från inledande Kill To Live till avslutande (och fyndigt döpta för oss som har koll på DEEP PURPLE-referenserna) Soldier Of No Fortune så är detta stabilt och okomplicerat. Det riffas bra i Bedlam Attack, det bjuds på sväng i Pandemic Rage, Second To None samt Eternal Woe, och det attackeras i Waiting For Death eller The Underminer. Låttitlar som Vulture And The Traitor eller Eternal Woe ger också vid handen att det förstås finns en hel del frustration i lägret över den uppkomna situationen, men ändå tycker jag inte att skivan känns speciellt bitter. Det tycks mig som om all eventuell frustration över spliten har använts för att ge hunger till skivan – eller så är det bara önskelyssnande från undertecknads sida, som bra gärna vill se en odramatisk upplösning på det hela.

Personliga favoriter är inte helt enkelt att peka ut, men spår som Bedlam Attack, Pandemic Rage och avslutande Soldier Of No Fortune kommer nog närmast till hands. Det finns dock inga brottarhits på ”Back To The Front”, och utan att det någonsin blir dåligt så når man inte heller de där svindlande höjderna som vi vet att man är kapabla till med tanke på historien. En låt i klass med Like This With The Devil, Mental Twin  eller Full Of Hell hade lyft anrättningen ett snäpp på betygsskalan!

ENTOMBED A.D ”Back To The Front” = 3/5, Bra. Värt tiden och pengarna.