Doom in. Doom on. Doom down.

September, going on october just nu. Personligen har jag rätt svårt för september. Det är en månad som innebär stenhårt arbete med mitt ”vanliga” jobb, och som betyder att sommaren definitivt är slut. Trots ljusglimtar som att ishockeysäsongen startar på allvar, och att det är en enda lång fest när det gäller skivsläpp så är det oftast lite halvt obekvämt att tränga in sig i vardagskostymen med allt vad det innebär. Mörkare kvällar, barn på dagis, vardagsmat. Som Tips brukar Rebellängeln köra en speciell månad tillägnad det svenska mörkret, i november, då de musikaliska pärlorna utgör en lämplig fond och ett passande soundtrack, men…jag gillar mörkret som är i november. Då är jag liksom anpassad för hösten. Det är övergången som är lite knepig, den då byxorna blir långa.

Därför ska jag tipsa om lite bra nordisk doom metal som fått vara följeslagare på min anpassning. Det är skivor som kanske redan varit Tips, eller som kommer att bli det, men gemensamt för dem alla är att de är bra, och du inte vill missa dem. De är också väldigt spretiga, så det där med ”doom” kommer visa sig ha många ansikten. Ursprungligen kan man nog säga att det startade med britterna BLACK SABBATH som stämde ner märkbart, delvis eftersom gitarristen Tony Iommi tappat sina fingertoppar i en arbetsplatsolycka och behövde ”sladdrigare” strängar för att kunna spela med sina egenhändigt skapade låtsasfingertoppar – men även för hur låtarna byggdes upp. Många gånger var fokus på tyngd snarare än tempo, och det där har utvecklats till en egen subgenre där bland annat våra svenska hjältar i CANDLEMASS varit ledande. Nu har CANDLEMASS sagt att man slutar med nyinspelningar, och man funderar lite var det tar vägen. Vi ska kolla på dessa lite nyare utgåvor och debuter som representerar väldigt olika ansikten av doom. Häng med. Doom in. Doom on. Doom down!

BELOW ”Across The Dark River” är en skiva som är direkt sprungen ur just det sätt att närma sig doom som CANDLEMASS hade. Nyköpingsbandet har bra sång, bra melodier och en produktion som minner väldigt mycket om sina förebilder. Denna debut kom tidigare i år (2014), och det är en sån där skiva som undertecknad har pushat och petat på ett flertal av mina bekanta som jag vet gillar den här typen av musik. Hela skivan är bra, och spelar man den här ett par varv så kommer den att sitta som berget… kort sagt, en väldigt bra kompanjon att ha lite varstans under september. Den funkar lika bra i bilen som hemma eller till träning, och är antagligen den mest lättlyssnade av de skivor som får vara med på bild i detta inlägg. Vill man ha ett alternativ så kan jag rekommendera svenska NYMF som släppte ”From The Dark” förra året.

Mest svårlyssnad av alla skivor är antagligen LAKEI och deras ”Konspirasjoner”. Men det är också den skiva som kanske har mest djup och komplexitet, och som därmed delar ut belöningar och pärlor till den lyssnare som tränger igenom muren. Det här är doom som är lika mycket sludge, och sången är enbart skrik och vrål. Man sjunger på norska, men det hör man stundtals inte ett ord av eftersom detta kommer från avgunden. Men på något sätt så är det här en skiva som bara växer, och låtar som Budbringer, Aldri Temmes och starkaste och tyngsta skapelsen i mannaminne, Despot, är fullkomligt fantastiska. Jag rekommenderar just Despot för dig som vill provlyssna, det är en bra ingång innan du kör skivan som helhet!

Finlands sak är vår, kan man säga – och eftersom de är (minst) lika mycket i mörkret som vi svenskar så ska de förstås representeras här. Det sker genom Serpent Warning och deras självbetitlade skiva som du ser uppe til vänster på bilden, den med det snygga omslaget där man kan ana kåpklädda skuggfigurer i ett dimmigt landskap. Detta är ytterligare en helt ny form av doom jämfört med de två vi sett, och kanske den som liknar BLACK SABBATHs plågade stunder mest. Sången är klar, drar åt det lite ljusa OZZY-hållet – men inte lika markerad. Låtarna långa, 6 till antalet, och det är ständigt påpassliga och fingertoppskänsliga I Hate Records från Norrköping som står som avsändare av skivan.Det här är doom med dragning mot hårdrock och ockultism, men helt klart doom. Bästa låten är i mitt tycke den avslutande och helt magnifika Ceremonies Of The Sun, som bjuder på den där episka känslan, men alla låtar är rätt goda representanter för hur bandet låter.

Sist men inte minst är vi tillbaka i Sverige, och det är VOID MOON som ska avhandlas. Det här är doom som är melodiös, med riktigt bra sång, och jag tänker att gillar du akter som KRUX eller AVATARIUM så ska du kolla in skivan ”On The Blackest Of Nights”. Skivan kom någonstans i skarven av 2012 och 2013, och bandet har en 7”-are ute via sin hemsida som uppföljare på debuten. Musikaliskt är detta tungt men känsligt, och spela gärna spår som Cyclops, Among The Dying eller The Mourning Son för att verkligen få känna in känslan. Den här skivan tror jag inte funnits på Spotify så länge, så det är en riktig pärla som bjuds nedan!

Så. 4 skivor från den kalla och mörka nord att göra oss sällskap i den annalkande hösten. Det finns förstås så många andra, speciellt om man vidgar sina vyer en aning och kliver utanför vårt land, men vi börjar väl såhär. Dessutom väntar ju november månad så småningom, då Tipsen tar en mörkare vändning musikaliskt.

Doom in. Doom on. Doom down!