Rebellängeln dricker Liquid Cruelty Imperial IPA

…smaka på namnet. Liquid Cruelty. Flytande grymhet. Det är minst sagt ett namn som förpliktigar, speciellt på en Imperial IPA som kommer laddad på 8% i alkoholhalten, med tjock och härlig grumlighet och en vackert gyllenbrun färg.

Flytande grymhet.

Korten på bordet – detta är Heavy Metales flaggskepp bland smaker om du frågar mig. Där Unbeatable Rock IPA är vän och len och kanske på gränsen till tam, och White Wheatsnake är lovande och allsidig så är detta pur glädje. Med väldigt lite beska och bitterhet i eftersmaken, och snarare karamell och bär i smaken så luras den å det grövsta. Här känns ingen skarp smak av alkohol eller konstiga bismaker – här råder balans, och det känns som om den har ett drag av att vara majestätisk över sig. Inte ”in your face”, utan håller helt sin egen agenda. Jag gillar den skarpt, och egentligen finns bara ett fel – den är tillägnad RAMMSTEIN.

Let’s face it – RAMMSTEIN kör ett jäkla shownummer live, men musikaliskt är de helt enkelt undermåliga. Gothrockarnas AC/DC faller mig helt enkelt inte alls på läppen, och är för mig ganska långt från ”flytande grymhet”. Tidigare två provsmakningar har haft tydliga kopplingar till den tillägnade gruppen, med ett ganska högtravande svammel musikaliskt, men det går liksom inte i detta fall. Jag har helt enkelt inget att säga om RAMMSTEIN.

Istället ska vi prata om den där nerven som ibland finns i musik och som gör att det liksom känns… iskallt. Grymt. Stenhårt. Jag tycker personligen att det är mest representerat inom black metal, måhända för att den genren söker sig till en produktion som bejakar just detta, men det står att finns på andra platser också – ett mycket bra exempel på det är franska GOJIRAs senaste giv ”L’Enfant Sauvage”, där man inte bara lyckas leverera en produktion som får hifi-trollen att ge tummen upp, utan även ha ett uttryck i låtarna och i sången som verkligen känns just grymt. Det allra bästa bandet är dock från vårt västra grannland, och man har under sina år gått från råbarkat och snabbt rensande black metal-röj till något som numera ligger i gränslandet mellan hårdrock, black metal och … pop.

Vi pratar om SATYRICON, vars åttonde fullängdsskiva kom förra året och som var så väsensskild från tidigare alster att den förlänades att bli självbetitlad. Det kanske inte är den skiva som har den grymmaste ljudbilden (där rekommenderar jag snarare ”Now, Diabolical” från 2005), eller de spår som av fansen anses vara klassiska (bandets stora ”hit” i black metalkretsar heter Mother North och fanns med på skivan ”Nemesis Divina” från 1996, och med den inskränkthet vi hårdrockare besitter kommer allt som någonsin presteras av bandet att mätas mot tidigare bragder för att sedan bedömas utifrån en svunnen tid för såväl bandet som oss själva) – men.

Det här är flytande grymhet, och det av exakt samma sort som drycken på bilden.

Det är inte skarpa gitarrväggar, produktion som skrämmer eller bara gap och skrik, på samma sätt som drycken inte är brutal i sin alkoholsmak, sin beska eller humlets blommande doft och smak. Det är subtilt, varmt, snyggt – och lik förbannat så oerhört lockande och intalande och fullständigt överväldigande. Som en flugfälla, och det är vi som är flugorna.

Helt plötsligt sitter vi där. Fast.

Jag rekommenderar att du lyssnar på Our World, It Rumbles Tonight om du gillar lite hårdare tag, fantastiska Phoenix (med gästsång från MADRIGALS Sivert Høyem som är så skir, så känslosam) eller The Infinity Of Time And Space om du vill höra vilken låt som frontmannen Satyr själv anser är den ultimata SATYRICON-dängan – men du måste lyssna.

Detta är, i min bok, bra mycket grymmare och oändligt djupare än RAMMSTEIN. Det är en värdig kompanjon till ölen.