Rebellängeln dricker White Wheatsnake

Veteöl. Vete fasen. Vet lite.

Du är mitt inne i en tredagarsuppdatering om de tre olika sorters öl som Rebelängeln smakat från Heavy Metale, och i mitten ligger det som jag bävat för att beskriva, omringat av mer kända domäner och referensramar som IPA och Imperial IPA, i mitten ligger… veteölet. White Wheatsnake, ljust och läskande men med ett sätt att rinna över tungan och reta gommen som faktiskt aldrig fallit mig sådär väl i smaken – oavsett sort på veteölen. Det känns, med tanke på kopplingen till WHITESNAKE, som en paradox för undertecknad.

Ett öl som jag tänker mig att jag har svårt för redan innan jag ger mig på det, skapat för att hylla ett band som jag närapå går upp i limningen av glädje när jag hör. Hur ska det gå, egentligen?

Det är väl bäst att erkänna med en gång att detta inlägg är fusk. Bilden på glaset och flaskan mot en solig vägg är tagen i sommarhettan, på baksidan av mitt hus och med mer eller mindre optimala förhållanden för just veteöl. Jag har inte tagit speciellt mycket notis om fällningen i glaset när jag druckit, utan gett mig på det med helt öppna sinnen (nästan, egentligen VILL JAG gilla det här ölet eftersom jag ju gillar bandet det hänvisar till), och…

…ta mig fasen.

Det är verkligen inte dumt. (översättning för er som inte förstår vilken komplimang detta är från en icke-veteölare som undertecknad = ”dämn, this waz a very very nice öl…cän I häv another one?”). Jag känner direkt när upplevelsen ska beskrivas att jag saknar en referenspunkter och jämförelser inom sorten av öl – får jag välja dricker jag bara veteöl till lunchen när jag besöker Tyskland.. med schnitzel på tallriken, men det ska sägas direkt: det är väl på par med alla andra sorter jag smakat, och bra mycket bättre än flertalet. Kanske alla, faktiskt. Är du en veteölare är det inte mycket att tveka över – det är bara att försöka hota/muta/mygla/köpa sig en flaska eller tio. 4,0% alkoholhalt kan dessutom göra detta till en framtida sommarfavorit.

På flaskan står förutom att dte är en hyllning till WHITESNAKE och legenden David Coverdale även den fantastiska textstrofen ”like a drifter i was born to walk alone”. givetvis tagen från kanske största hiten av alla: Here I Go Again. 87-versionen, vill säga, eftersom man i ursprungslåten från -82 (finns med på ”Saints & Sinners”, skivan med det fantastiska omslaget som tronar överst på stapeln nedan) sjöng ”like a hobo I was born to walk alone”, något som ändrades för att bli mer politiskt korrekt i Staterna.

Som synes så kunde jag inte låta bli att rota fram mina WHITESNAKE-plattor i samband med att jag drack ölen. Jag har inte alla, trots att jag nog skulle räkna in herr Coverdale till en av mina två favoritsångare genom alla tider (den andra finns inte längre tyvärr, R.I.P Ronnie James Dio), men det är väl ett femtontal – och det som kanske är mest fascinerande med allt är väl hur stor skillnad det ändå är på bandets låtar genom åren – utan att det någon gång låter som något annat än just WHITESNAKE. Spelar liksom ingen roll om det är ett gammalt bluesbygge från fordom eller ett nyare livealbum, om man sätter upp Bernie Marsden eller Vandenberg på gitarr eller om det är akustiskt och avskalat eller episkt och sentida – nog fanken låter det WHITESNAKE. Det på minner lite om huvudfiguren själv, väljer man att googla bilder på kar’ln så är dte knappt att man kommer känna igen honom från tidiga år och fram till nu – och ändå är han otvivelaktigt samma spjuver, samma charmör, samma entertainer. Eller vad sägs om en snabb ”här är ditt liv”-svit?

När är när? Inte helt knepigt att lista ut vilket som är i början, mitten och slutet (?) av karriären. Ändå är han just David Coverdale. Oförbätterlig, på ett sätt som jag verkligen älskar, och en liten sån där hemlighet som undertecknad har är att varenda gång jag ställs inför en svårighet eller har lite knepigt att uppbåda ett leende som krävs så är ett av mina knep att spela Guilty Of Love från ”Slide It In”. Banalt, men med så smittande spelglädje och sväng att det liksom lyckas vrida mina mungipor uppåt varenda förbaskade gång.

Kanske kanske kan White Wheatsnake komma dit också, trots mina tveksamheter. Det är faktiskt inte omöjligt…

Eftersom det är lördag så ska du dessutom få lite extramaterial: 3 skivor som du inte ska missa.

Överst är, förstås, den kanske bästa sånginsatsen som David har gjort, den på DEEP PURPLEs ”Burn”, där såväl titelspåret som Mistreated tillhör de absoluta höjdarna, och där samstämmet med Glenn Hughes är löjligt snyggt. Detta är den remastrade versionen, och i pappersförpackningen ligger skivan med den klassiska bilden där medlemmarnas huvuden är ljus som brinner. Till vänster är Coverdales soloplatta ”Into The Light” från 2000, en skiva som är ojämn och kanske inte den vassaste utflykt han gett sig in på…men den har en värme jag gillar, och kärleksballaden Love Is Blind är alldeles förtjusande.

Sist och helt minst i sammanhanget är ingen skiva som David Coverdale är i närheten av alls, egentligen, men det råkar vara den bästa WHITESNAKE-skivan som släpptes 2011. VOODOO CIRCLE ”Broken Heart Syndrome” sparkar helt enkelt skiten ur WHITESNAKEs egna ”Forevermore” (detta trots att jag ju gillar även den skivan), och gillar man det mer hårdrockiga och drivna WHITESNAKE så ska man kolla in den skivan.

”Like A Drifter I Was Born To Walk Alone”!