Rebellängeln dricker Unbeatable Rock IPA

Öl. Och hårdrock. Två jäkla bra saker i Rebelängelns liv, och nu – från och med nu – på allvar korsade i denna blogg.

Det är väl lika bra att få det hela överstökat med en gång va? Alltså frågan som säkert många av er undrar över.

Hur fan smakar egentligen Heavy Metale?

Det ska vi kolla nu, med vad vi väl kan kalla en tredagars. Idag går jag på Unbeatable Rock IPA, imorgon White Wheatsnake och på söndag Liquid Cruelty Imperial IPA. Det blir ytterst lekmannamässiga beskrivningar av smaken, kanske en bit bort från det professionella och stundtals elitistiska sättet att ranka öl, och givetvis blir det en del musik till. Eller, rättare sagt, ganska mycket musik till.

Vid närmare eftertanke…det blir nog faktiskt mest musik, och på en kant kanske det där med ölen får komma. Det finns folk som klarar beskrivningar av dess smaker och komplexitet bättre än undertecknad (ja, egentligen är jag avundsjuk när jag skriver ord som elitistisk om dessa personer), så jag får göra det på mitt sätt.

Och dessutom måste vi få detta ur världen så att vi liksom vet var vi har varandra.

 

Så. Först ut, ölen på bilden ovan. Unbeatable Rock IPA.

Etiketten har en tagline som lyder ”Rock’N’Rule! ….or go play with yourself”, och det står att denna batch är en hyllning till THIN LIZZY och all fantastisk musik man lämnat efter sig, och det arv av nästan oslagbar musik som lever vidare (eller, ja, det står en massa annat på engelska – men fritt översatt betyder det ungefär det där…). Ölen är hantverksbryggd, och håller 5,9%. Fint så.

THIN LIZZY är fantastiska, men ska vi vara ärliga är man rätt snälla. Precis som den här IPA’n. Den ger ett härligt skum, och är ofiltrerad. Doften är en aning blommig, och man kan ana citrus i den – såväl som i smaken. För att vara en IPA anser jag att den är just snäll, den är len mot gommen och jag tänker mig att detta är en instegs-IPA för de som vill prova sig fram. Jämför man med en öl du kanske har druckit håller den (minst) jämna steg med exempelvis S:t Eriks IPA, och en spelare som Twisted Thistle eller Brewdog Punk IPA – även om smaken är mer avrundad och inte lika ”bitsk” som i de två sistnämnda.

Det är alltså ganska precis som THIN LIZZY, bandet som låg bakom alldeles utmärkta skivor som ”Black Rose”, ”Jailbreak” och ”Johnny The Fox”…men som jag ändå tycker bäst in här med sitt livealbum ”Live And Dangerous”. Den skivan är snudd på magisk, och kan egentligen bäst beskrivas som en ”best of” – och det som verkligen har gällt här har varit att ändamålen helgar medlen.

Överdubbningar och omtagningar i efterhand? Visst.

Ihoplappningar och pålagt publikljud? Kör i vind.

Nuförtiden är det väl inte speciellt märkligt (det ”fuskas” hejvilt i samband med livedokument som ges ut i dessa dagar), men då, 1978, var det inte en regel. Snarare ett undantag. Puritanerna fasade. För min del ger jag tummen upp, helt enkelt för att det gav en otroligt bra produkt. Jag är övertygad om att ”Live And Dangerous” inte hade låtit ens hälften så bra om man bara tagit den råa sanningen och gett ut, och jag är övertygad om att just den slutliga produkten har lett mången förvirrad själ in på stigen mot hårdrockens förtappade land.

Som jag är säker på att den här ölen gör. Det är kanske inte den rivigaste av IPO’r (säger man så i plural när man vill försvenska och talförvränga en engelsk förkortning, kan du ju fundera över?), men det är en alldeles utmärkt ingång, och produkten är bra. För egen del skulle det bli en sån där standardöl som jag plockade 1-4 flaskor av av ren vana, eftersom den likt THIN LIZZY passar till det mesta, om vi så pratar om tillbehör till grillen, sällskapsspelandet eller avkoppling.

Låt oss också vidga vyerna lite. Addera lite mer musik som kan falla Lizzy-iterna i smaken, och låt oss hoppa över en del av de uppenbara öppna målen (hej BLACK STAR RIDERS!), utan istället blicka lite längre under ytan och hyggligt färskt.

Bilden är tagen med mobilkamera i mitt kök, med rosa kakel från helvetet som bakgrund, så det kanske inte är vad Heavy Metales fotografJohan Funke  kommer att jubla över – men skit i det. Från vänster har du:

• CALIFORNIA BREED ”S/t”. Glenn Hughes nya band efter BLACK COUNTRY COMMUNION. Skivan är pinfärsk i år och svänger så hårt att den borde komma med varningstext snarare än extra bonus-DVD.
• THE CRYSTAL CARAVAN ”Against The Rising Tide” är skivan som knappt syns alls, nere som andra från vänster. Från Umeå, andra given av tre och en bluesrockande best.
• JESS AND THE ANCIENT ONES heter bandet som är längst uppe till vänster, och det är ett knippe finnar som lirar ockult rock med kvinnlig sång. En sån där skiva som växer hela tiden. Självbetitlad debut.
• I mitten, liksom bakom flaskan, finns tyska ZODIAC med sin andra giv ”From A Hiding Place”. Bandet släpper snart sin tredje skiva, och spelar blues-rock-hårdrock med riktigt bra sång.
• Gillar man BLACK SABBATHs första fem skivor (vem gör för övrigt inte det?) så gillar man ORCHID. Detta är andra fullängdaren ”Mouths Of Madness”, komplett med Ozzy-imitationssång och allt. Att man klarar att vara en kopia utan att det blir dåligt eller trist säger faktiskt det mesta.
• Näst längst ner till höger finns RIVAL SONS. De har du säkert koll på, och har du inte det är det bara att skaffa. Jänkarnas blandning av LED ZEPPELIN och THE DOORS med modern rock fastnar likt tuggummi under skon, och alldra bäst tycker jag det är på debutskivan ”Pressure & Time” som avbildas här.
• Sist men inte minst: HIGH SPIRITS och deras ”Another Night”. Det är så banalt, så enkelt och så genialt att jag har svårt att beskriva det. Hårdrock som THIN LIZZY skulle vara glada över att se som sitt arv.

Så. Det där var ju längre än jag tänkt från början…men som misstänkt blev det mer musik än öl. Hoppas du kan leva med det, och för att sammanfatta: ölen är god, THIN LIZZY är bra och det finns mer ny musik att upptäcka… Rock’N’Rule!