Rebellängeln Tipsar: RIVAL SONS ”Pressure & Time”

Jaha. Hur nytt och unikt är det med ett tips om et band som alla känner till, tänker du? Om en skiva som finns i hart när varenda rockers skivhylla? Tanken är befogad, men lyss noggrant nu: Det är faktiskt inte alla som har koll på RIVAL SONS och deras fullängdsdebut ”Pressure & Time”. Så kan vi inte ha det, okej?

Rebellängeln Tipsar är en serie där du som gillar hårdrock – må vara extremmetal eller 70-talslurv – ska kunna hitta en platta att snöa in på. Inte sällan blir tipsen en aning utanför den vanliga fållan, helt enkelt för att många av er som läser här har så jäkla bra koll, men då och då får en mer ”känd” skiva stå i rampljuset. Som nu. Och anledningen är rätt enkel: det är lätt att som varjedags-hobby-skribent tro och tänka att alla har järnkoll på allt som släppts de senaste åren. Så är dock inte fallet. Påfallande ofta så när jag får frågan om ny musik från någon som kanske inte är ”hardcore” och hänger med stenhårt så inser jag att det faktiskt finns otroligt många skivor som jag tar för givna men som inte är kända hos gemene man. Och…ett tecken på att en skiva är riktigt bra är förstås att jag en sådan gång plockar fram just den, gång på gång – och den dessutom går hem.

Så är fallet med den här, och det finns i alla fall en handfull tillfällen där jag så sent som mot slutet av förra året tagit fram den här skivan som tips, och senare fått reaktionen om att ”RIVAL SONS är mina nya husgudar, tack för tipset”.

Det är förstås trevligt, men helt oacceptabelt. Så kan vi inte ha det.

Ni.

Ska.

Känna till.

RIVAL SONS.

Capiche?

Det har inte bara med Jay Buchananas perfekt avvägda rock’n’roll-röst eller den alldeles bedårande nonchalanta attityden som bandet närmar sig musiken på – det har lika mycket med låtmaterialet och sättet man förvaltar arvet från forntida storheter som LED ZEPPELIN, THE DOORS och EAGLES att göra. Detta är modern musik som inte låter modern, och därmed finns nästan bara ett ord för det. Tidlöst.

Allra bäst tycker jag bandet gör det på debuten ”Pressure & Time”. I alla fall så här långt, vi får väl se vad man lyckas åstadkomma under karriären, men hittills har man inte lyckats toppa den. Här finns hungern, hettan, spelglädjen, fuck-off-attityden och låtarna. Spår som Get Mine, Burn Down Los Angeles, titelspåret, White Noise, Save Me eller All Over The Road (eller, egentligen, mer eller mindre hela låtlistan) är helt enkelt fantastiskt bra. 2011 kom skivan, och jag kan inte ens gissa hur många gånger jag har lyssnat på den – den är en av de stora plattorna på senare år.

Och det har alltså visat sig att inte alla har koll på den. Det åtgärdas härmed, vill jag påstå. Kolla in!