”Söndagsbilaga” om det värsta månadsskiftet…

Så. Idag är det den sista november. Imorgon den första december. Adventskalendrar, Luciafirande, hets på jobb och hets privat för att hinna få allt i ordning inför de stundande helgerna. För min del innebär också månadsskiftet november/december startskottet på närapå en månads huvudbry. Anledningen stavas primärt ”årsbästalistan”, men faktiskt även en årlig aktivitet som benämns Hårdrockskväll.

Som söndagsläsning denna gång tänkte jag dels botanisera lite i de två företeelserna, och dels sammanfatta november i lite bilder och reflektioner. Det blir alltså en form av ”söndagsbilaga”, kan vi säga. Lite glossy paper, en hel del bilder, lite avkopplande mindre viktig läsning som kanske kan värma såhär på första advent. Vi börjar med att stöka av november, tänker jag, så ska vi återkomma till varför månadsskiftet är det värsta. Eller det bästa. Eller lite både ock.

November. En svart månad, ingen snö har vi fått, och ingen kyla. Grått. Mörkt. Och galet mycket att göra på jobbet. Rebellängel Tipsar har kört sin sedvanliga veva med passande soundtrack till det, och vi har betat av NINE, STILLA, PALLBEARER och THIS GIFT IS A CURSE. Från och med den kommande veckan blir det lite gladare toner igen, och det känns rätt bra tänker jag. Speciellt om vi i Stockholm får lite snö samtidigt. Nåväl. November har ju dessutom bjudit på en hel del spännande. Vi kan väl börja med öldrickande, Halloween och lite sånt?

 

Först ut – Rebellängeln handlade två tjocka buteljer. Den ena ska vi spara till dess att vi kommer till kärleksdagen, Alla hjärtans, den andra kan vi konstatera att den skulle smaka pumpa. Det kändes passande, men.. det vete fan om det var ett bra val. Jag tyckte att flaskan var rätt bra, men själva drycken ganska tråkig. Jag borde ha valt den tredje flaskan jag stod och höll i istället, den som Hopmaestro djupdyker i här. Nu blev Fat Jack mer rolig än god, och… jag har upptäckt att det liksom påfallande ofta blir så för min del med Samuel Adams brygder. De verkar liksom inte passa mig så bra. De övriga var roligare erfarenheter. Jädra öl var ett köp på ICA, och förstås lite alkoholsvag som sådan – men med bra smak, Lagunitas Little Sumpin’ Extra Ale precis lika bra som Hopmaestro said. Dessutom har jag blivit lite inne på burk, främst småburkarna. Även det kan vara Hopmaestros fel, men jag är inte lika säker. jag lockas liksom lika mycket av att det är en lagom storlek, och att förpackningen är smidig som att det faktiskt är bra för smaken.

Till detta kan du sedan addera Grythyttans IPA (helt okej), Braue Keller Mandarina IPA (rätt bra) och Mikeller K:rlek (inte alls min grej, drack inte hela ens). Summerat: novembermörkret har faktiskt bjudit en hel del olika ölsorter som inte riktigt är min standard. (Ja, förutom en del av burkarna du ser då, främst har Dale’s Pale Ale gått och blivit lite av hus-öl, och den ligger förstås bra till när året ska summeras och det ska koras en ”Årets Öl” – en titel som inte bara bygger på smak, utan även tillgänglighet och pris).

Men tro’t eller ej – jag har inte BARA druckit öl under denna månad.

Jag har också begått ispremiär för att spela med ett knippe andra gubbar, hockey-bockey (kul, matcherna har nedsläpp 06:30 och är 2*20 minuter – man går alltså första minuten på entusiasm och de övriga 39 på vilja..), kommit igång med styrketräningen en del, planerat bloggandet och sonderat läget för kommande ”Rebellängeln Tipsar” (det blir ju snart ett nytt år och nya skivor som ska få stå i rampljuset), samt förstås umgåtts med familjen. Det sistnämnda bjuder på en del bilder som jag tycker kan passa i en söndagsbilaga som denna.

Pojken på bilden är min yngsta son. Elias. Det är en löjligt glad skit för det mesta, och han ser roliga saker i livet. På bilden har han hittat en av farsans skivor och har precis tagit en paus i dansandet till FLEETWOOD MAC. Dessutom har han en skön könsla för detaljer. En av dessa lördagar så utlovade jag att mina två grabbar skulle få välja varsin leksak i butiken, och han plockade bussen du ser. Helt utan min påverkan, och jag såg först inte vad det egentligen var, men vid närmare undersökning kan jag ju bara lyfta på hatten. En turnébuss. För heavy metal. Jo, men jag tackar jag. Då leker man med rätt saker, kan jag tänka. Vem vill inte bli stolt far till en framtida roddare, så säg?

De sista bilderna är maträtten ”papas” som vi brukar ha hemma när mamman är borta. En omskrivning för ”tapas” förstås, men i pappans regi. Enkelt uttryckt: man tager vad man haver och trär upp det på tandpetare. Ostbitar, korv, köttbullar, potatis, gurka, paprika, uppstekta pannkaksbitar – you name it, we eat it. Rester på ett glamoröst sätt. Och det funkar. Det är inte ofta barnen hemma äter lika mycket (speciellt min äldsta), särskilt om vi busar till det och äter i vardagsrummet framför TV’n istället för i köket. Ett bra tips generellt, kan jag tycka, och visst är det väl så att söndagsbilagor ofta innehåller någon form av recept eller mattips?

Sist men inte minst: en klassiker. JUDAS PRIEST ”Sad Wings Of Destiny”, som får representera det bandets äldre era. För såhär är det – JUDAS PRIEST är ett band som jag tyckt varit bra länge, men inte deras äldre alster. Det har liksom svängt här under hösten, och jag tror att den här skivan tillsammans med ”Rocka Rolla” och den alldeles glimrande livegiven ”Unleashed In The East” är både skyldiga samt bra representanter för det. De har loggat en hel del speltid, så pass mycket att jag haft uppe just liveversionen av Diamonds & Rust som en het kandidat inför den stundande Hårdrockskvällen 2015.

Hårdrockskvällen 2015.

En av anledningarna till att detta månadsskifte sätter myror i huvudet på undertecknad.

Evenemanget som sådant är bara kul. Det går i korthet ut på att vi är ett gäng som träffas varje Trettondagsafton (detta är väl sjunde året i rad eller så), och spelar musik för varandra samtidigt som vi dricker alldeles för mycket öl. Musiken som spelas är alltid 8 låtar per person, i framröstade kategorier (så som ”bästa trumspel”, ”bästa svenska akt” eller kanske ”bästa gitarriff”) som betas av en i taget. Eftersom vi brukar vara 12 stycken så innebär det runt 9 timmar musik (beräknat på en sisådär 45 minuter per gubbe, inklusive byte av låtar/skivor), så vi sparkar igång från tre på eftermiddagen. I vanliga fall brukar jag också börja med mina potentiella låtar under hösten ch peta dem på plats en i taget, men detta år ställs jag inför ett dilemma.

Vi har nämligen haft dessa kategorier förr. Vi var dock betydligt färre då, så by popular demand så återkommer dem nu, och det ska alltså avhandlas:

1. Bästa 70-tal
2. Bästa 80-tal
3. Bästa 90-tal
4. Bästa 00-tal
5. Bästa 10-tal
6. Frikort/Bäst Just Nu
7. Frikort/Bäst Just Nu
8. Frikort/Bäst Just Nu

JUDAS-låten skulle alltså ha varit aktuell på Bästa 70-tal, eftersom jag tidigare spelade RAINBOW Tarot Woman samt DEEP PURPLE Burn (det var två bästa förra gången vi hade kategorin), men jag har nu bestämt mig för en annan låt. Vilken är förstås hemlig då delar av hela kvällen är som en stor hemlighetsmakeri/gissningstävling inför de andra. Just nu har jag 70-, 80- och 10-tal klara tänker jag, men det lämnar alldeles för stora hål att fylla, och det bidrar till denna månadsskiftesångest.

För samtidigt ska ju årsbästalistan nitas dit. Dels den som handlar om allt annat än skivor (bästa spelning, bästa öl och annat skoj), men kanske framförallt årets topplista på skivfronten. Och 2014 ser makalöst bra ut, måste jag säga. jag ser personligen fram mot att få gräva djupt i andra skribenters årsbästalistor för att hitta guldkorn som gått mig förbi, och trots att jag vet att jag inte kollat in skivor som ELECTRIC WIZARD, THE HAUNTED, TRIPTYKON, MAYHEM eller SLIPKNOT så ser min preliminära hög med fysiska skivor ut såhär…!

Det du ser är egentligen en första grov uppdelning. Till vänster ligger ett 30-tal skivor som jag bedömer som bra, men inte som kandidater för en Topp 20-placering. Till höger finns också ett 30-tal skivor, där främst ca 20-25 samlats längst till höger och utgör mina primära kandidater (saknas på bilden gör en del skivor som vid fotosessionen låg kvar i bilen). Det går att plocka en del ledtrådar på hur det här kommer att landa eftersom du ser att exempelvis BEHEMOTH ”The Satanist” ligger i den högra högen, där även MACHINE HEAD ”Bloodstone &Diamonds” återfinns som ett lock längst upp. Du ser också att BLUES PILLS, CALIFORNIA BREED och SANCTUARY återfinns i ”nära men inte riktigt”-högen, men… det hela är verkligen inte enkelt. Dessutom är detta enbart de fysiska plattor som under året ramlat in i undertecknads brevlåda, saknas gör de digitala promos som kanske inte ens finns att få tag i på annat sätt än jujst digitalt, så det enda som egentligen är klart är att det kommer bli en redig huvudvärk att försöka specificera en årsbästalista.

Dock.

Jag siktar på att peta ihop en Topp 50 detta år. Någonstans måste ju strecket dras, och det kommer förmodligen bli mer text om respektive skiva ju bättre placering vi pratar om. En mer eller mindre sann motivering, eller ursäkt till varför just den här skivan inte placerar sig högre. Det inlägget blir förstås ett mastodontinlägg, och kommer att byggas upp successivt i bakgrunden för att du ska få ta del av det i samband med att vi närmar oss årsskiftet, men jag tänkte att vi från Lucia (ungefär) ska titta lite närmare på den där högen med skivor  lite undan för undan – antagligen i samband med att jag lyssnar in mig på nytt på kandidater som behöver ställas mot varandra, eller få en uppfräschning. Det innebär vansinnigt mycket musik, så det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag ser den kommande månadsskiftet an. Och det ställs liksom på sin spets när det, precis som alla andra år, ramlar in mail från Werocks chefsredaktör med innebörden att ”det nu är dags för årsbästalistan igen, deadline är som vanligt Julafton 24:00”.

Hugaligen. Det värsta månadsskiftet är över oss. Det är samtidigt nästan det bästa månadsskiftet, så det är väl lika bra att kasta ut frågan innan det är för sent….

Vilka skivor anser du absolut ska med på Årsbästalistan?