Recension: FOO FIGHTERS ”Sonic Highways”

…och störst av allt är kärleken. Typ. När amerikanska FOO FIGHTERS är tillbaka med sitt åttonde fullängdsalbum så är det framförallt just kärleken som står i centrum och som bär hela skapelsen ”Sonic Highways”. Föremålet för denna kärlek är musiken själv, och egentligen skulle man kunna sammanfatta den här skivan som en enda lång hyllning till musikskapandets ädla konst. Bandet med herr Dave Grohl i spetsen och som den självklare galjonsfiguren har helt sonika dragit ut på en resa land och rike runt för att besöka vänner och mer eller mindre klassiska inspelningsstudios i USA. 8 städer besöks i en kors-och-tvärs-spridning som ritar spindelnät över kartan, och i samband med nedslagen så uppstår ett eget kapitel, en egen låt. För att dokumentera och verkligen tydliggöra detta så har bandet skapat inte bara en skiva, utan även en dokumentär där varje avsnitt behandlar respektive stad och sång. Vill du veta mer om hela den här skapelsen och följa med bakom kulisserna så är det givetvis den du ska se, det finns ingen möjlighet att i en recension som denna spegla det på ett lika fullödigt sätt. Det rekommenderas för övrigt också för att värmen och kärleken till just musiken lyser som en råd tråd genom även den dokumentären, och att det klär extra kött till låtarna.

Själva skivan, ”Sonic Highways”, är en ganska naturlig fortsättning från 2011 års alldeles utmärkta ”Wasting Light”. Den gången räddade man mixerbordet från nedlagda Sound City spelade man in hela skivan med sina gamla analoga bandstationer i Grohls garage, och som ett resultat av gamla minnen och hyllning till det fantastiska ljudet gick man närapå på vatten. På ”Wasting Light” är låtarna som en enda lång hitkavalkad, och det är lite som om man av misstag tryckt igång en ”Best Of” istället för en ”vanlig” skiva. Så starkt är inte låtmaterialet på ”Sonic Highways”, och det kan faktiskt till viss del bero på resan och hyllningen till den amerikanska rockmusiken. Jag tycker personligen att det finns kapitel i den boken som faktiskt inte är så jäkla spännande, och det gör den nu aktuella resan till en aning ojämn. Lika bra som jag gillar inledande Something From Nothing (vilket riff som driver den låten!), lika tråkig kan jag tycka att Subterranean är. Det där finstämda lite glassiga pop-rock-soundet blir helt enkelt för händelsefattigt för min del.

Med det sagt – det här bandet har en förmåga att nå igenom alla törnekvistar och träffa en i hjärtat lite titt som tätt. Som vanligt har jag en soft spot för Dave Grohl, jag tycker att såväl sången som sättet att leda bandet är alldeles eminent. Herrar Taylor Hawkins (trummor) och Nate Mendel (bas) bildar ett fundament som man verkar kunna bygga vilka strukturer som helst på, och Chris Shiflett och Pat Smear lirar gura så det funkar. Butch Vig har producerat, och det är även ljudmässigt tydligt att man vill fortsätta på den organiska vägen. Fint så, och det är klart att trots att undertecknad kan låta som en surgubbe om låtmaterialets ojämnhet så räcker bandets förmåga till för att sparka de flesta av nutidskonkurrenterna på smalbenen. Topparna tycker jag personligen är – förutom redan nämnda Something From Nothing – avslutande smäktande och emotionella I Am The River samt rakare The Feast And The Famine och In The Clear. Det spelar dock mindre roll egentligen, den här skivan har inte syftet att leverera enstaka låtar som ska kunna leta sig in på spellistor. Detta är, precis som bandet skriver på sin hemsida, ett kärleksbrev till den amerikanska musikhistorien, och som sådant får man ta spretigheten som en del av konceptet. Det kan jag leva med.

För min del innebär det att ett betyg delas ut på grundbas av mer än ”bara” det musikaliska innehållet. Låtarna i sig balanserar mellan 3 och 4, kan jag tycka, men jag blir alldeles varm inombords av hela den här planen, av att se hur det fortfarande finns stora namn som vördar och värnar om den gamla skapandekonsten och hantverkskunnandet. Projektet som sådant tippar liksom betyget uppåt bara det.

Störst av allt är trots allt kärleken!

FOO FIGHTERS ”Sonic Highways” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!