HELLACOPTERS.
Vilket band. Nicke Andersson. Robban Dahlqvist (R.I.P). Dregen. Det är kanske de mest namnkunniga medlemmarna som passerat, men faktum är att bandet vore intet utan namn som Anders Lindström (klaviatur, gitarr, sång, tamburin!), Robert Eriksson (trummor) eller Kenny Håkansson (bas), och framförallt – det är ett band som nog delar sin fanskara i olika baser. De som gillar det skitiga HELLACOPTERS (”Supershitty To The Max” och kanske ”Paying The Dudes”!), och de som gillar det mer polerade rock’n’rollbandet som de var i slutet av karriären (”Rock & Roll Is Dead”, ’Head Off”). Jag? I mitten såklart, med ”High Visibility” som den absoluta favoritplattan!
Spår som Toys And Flavours, No Song Unheard och Throw Away Heroes är ju rent hitmaterial och fastnar direkt, men det är inte anledningen till att skivan har en speciell plats i undertecknads hjärta. Det är istället spår som inledande och helt briljanta Hopeless Case Of A Kid In Denial eller uppkäftiga låtar som Baby Borderline, I Wanna Touch eller Sometimes I Don’t Know. Eller bluesrockiga A Heart Without A Home, No One Is Gonna Do It For You eller Hurtin’ Time. Där smutsen och svänget möts. Kanske de låtar som allra bäst ger uttryck för hur bandets logga ser ut (old school och helt klart en blast from the past vad gäller hur de lät från starten – allt andas garagerock och skitigt rockband!) och den riktning de var på väg i (svängigt 70-tal med betydligt mer glättiga inslag).
De andra skivorna på bilden då?
”By The Grace Of God” är klart bättre än ”Rock&Roll Is Dead”, det hela slutade i att jag faktiskt inte ens köpte sista (senaste?) skivan ”Head Off”. Snygg rock’n’roll av den där sorten som liksom bara rinner ur Nicke Andersson. Hög lägstanivå, men rätt stor skillnad från hur bandet lät när man startade. Många håller ju den här plattan som bandets magnum opus.
Titeln är såklart grym, men vad säger du? Vilket HELLAOPTERS är det bästa?