Det här året har varit ett jävla skitår sett ur ett hälsoperspektiv. Nej, covid är inte med i den sammanfattningen tack och lov, men rent fysiskt har kroppen blivit jävligt många år äldre på ett bräde. Läsglasögon? Check. Trasiga kroppsdelar? Jajamen. Sönderbiten av grannens katt (!) med resultat inflammerad hand och stelkrampsspruta, upprivet ben efter misslyckade boxjumps och ett knä som helt gått kex efter löpning. Farbror doktorn säger att det inte är en helt trasig menisk och att det inte behövs operation (än) och att det är slut med löpning och enbart promenader gäller eftersom ”du måste inse att du är äldre nu”.
WTF?
Helt värdelöst, såklart. Enda trösten är att sensommaren och den tidiga hösten då bjudit på en ny hobby tillsammans med den yngre grabben: discgolf. Vansinnigt roligt, billigt och enkelt. Helt kass är han, Rebellängeln, och går fram som en blind psykopatisk skogshuggare på banorna i södra Stockholm, men det då har man i alla fall ett mål med promenaderna. För erkänn… att promenera bara sådär? Rakt upp och ner? Sjukt tråkigt! Vad gör man – och, undrar du kanske – vad har allt detta svammel om en åldrande rocker med den här skivan att göra?
Allt, är nästan svaret. För det är ju så, ska man promenera och det är höst finns egentligen bara två sätt att göra det uthärdligt. Discgolf, eller med hörlurar och en härlig platta i sällskap – och nu är vi ju verkligen i djupet av november, som titeln på den här skivan antyder. Då krävs såklart musik av en viss kaliber, och jänkarnas (Newington, Connecticut) FIRES IN THE DISTANCE levererar stort på den punkten med den här debuten.
Det luktar höst så det förslår. Och gamla PARADISE LOST och KATATONIA. Man strösslar med emotionella pianodrivna känslor, magiska riff och doom-döds-låtar som alla klockar in på mellan 6 och 8 minuter. Det är ömsom svävande och luftigt, ömsom knäckande hårt och tungt. Perfekt musik för hörlurar alltså, och redan vid inledande The Climb lär du veta om detta är något för dig eller inte. Det är musik som bygger på att du låter den växa och leverera sitt episka men mörka anslag och budskap. Nästan sömlöst faller man över i Elusive Light och The Lock And The Key, två av skivans starkaste spår. Om man nu kan säga så om en en helhet. Det största med denna patta kanske inte är de individuella enheterna, utan helheten och den känsla de förmedlar. Spelar mindre roll om du lyssnar på Reflections In The Ice eller Chained To The Earth – det här är ett statement som helhet.
6 låtar bjuder kvartetten på, och man klockar in på ca 40 minuter. Gott om tid att låta varje spår veckla ut sig, och att höra bandet vränga in och ut på sig för att leverera soniskt mörker är härligt.
Gillar du doom, mörk metall och goth med growl så ska du absolut ge den här skivan ett par varv. Förslagsvis i hörlurar, även om jag hoppas du är mer fysiskt i form än Rebellängeln!