Under sensommaren och början av hösten har det dykt upp flera listor och sammanställningar av olika slag i Rebellängelns flöde på sociala medier. METALLICAS och IRON MAIDENS bästa skivor i ordning, de bästa doom metalskivorna och en hel del lite rolig läsning. En sån grej som ramlade förbi var Loudwires ”10 Best Grunge Bands” och som givetvis var en orgie i Seattlebaserad musik. Du vet, de fyra stora (NIRVANA, ALICE IN CHAINS, PEARL JAM, SOUNDGARDEN) har ju en given plats på en sån lista, men det går ju heller inte att bortse från exempelvis MOTHER LOVE BONE.
Det här fredagsinlägget ska inte handla om dem alls – det ska handla om bandet som placerade sig på plats nummer 5: STONE TEMPLE PILOTS. Eller rättare sagt, det ska handla i stort sett uteslutande om deras stora platta ”Core”, en riktig kioskvältare som klarat tidens tand på ett alldeles utmärkt sätt!
Det blev ju nämligen som det brukar bli när man påminns om en skiva som det var länge sedan man spelade, men som man har en nostalgisk och tät relation till sen innan: den flyttar in och vägrar att lämna plats för annat!
Man får erkänna att stora delar av den här skivans rynd och hållbarhet kan härledas till sångaren Scott Weiland. Det är hans nerv och insats som verkligen lyfter plattan bortom att vara vilken skiva som helst och bli extraordinär, det är en sk som blir extra tydlig när man lyssnar på den här remastrade versionen.
Visst är låtarna kanon (hey, spela underskattade Sin, Sex type Thing, Crackerman, Where The River Goes eller Wicked Garden så vet du att den här skivan är mer änC hitsen Creep och Plush…), men det är NERVEN som gör det. Den där nakna nerven som han har i rösten är fan ta mig magisk.
Tror du mig inte så låt oss plocka fram VELVET REVOLVER!
Fyyyyyy fan vad bra och känsligt det där är! Som du kanske minns (?) var ju VELVET REVOLVER ett så kallat superband där Slash, Duff McKagan, Matt Sorum och Dave Kushner slog sina påsar ihop med Scott Weiland och skapade två album (”Contraband” 2004 och ”Libertad” 2007) men som sen splittrades. Scott själv klarade sig ju inte utan gick under i sitt drogmissbruk 2015 tyvärr, och med tanke på inledningen så är det nästan talande.
De största grungebanden har verkligen drabbats hårt av just fantastiska sångare och frontmän som dukat under på grund av droger. I just det här fallet kan man knappt hitta ett bättre sätt att hylla honom än att spela debuten ”Core”. Otroligt bra skiva, detta…!
Klassiker!
Ja. Den känns som given som en av grungens genom tiderna bästa skivor!