Rebellängeln Tipsar: THE FERRYMEN ”S/t”

Gubbvarning utfärdas!

THE FERRYMEN gör självbetitlad debut, och den demografiska
undersökningen gör gällande att det är klassisk mjukishårdrock av
melodiskt snitt, av gubbar – för gubbar. Undertecknad faller förstås väl
in i den tilltänkta lyssnargruppen och gillar’t.

Så började undertecknads recension av Frontiers Records-projektet THE FERRYMEN och deras självbetitlade debutplatta när den hamnade under kniven på WeRock sommaren 2017.
Nu har tid passerat, vatten flutit under färjan och fascinerande nog kan Rebellängeln konstatera att skivan står sig förvånansvärt väl mot tidens tand. Det är ju annars kutym med skivor som bygger på klassisk melodisk hårdrock att konkurrensen är mördande hård – speciellt över tid när även de gamla klassikerna pockar på speltid – och det inte är ovanligt att en skiva som vid utgivningen kändes rätt bra falnar i kvalité och lyskraft.
Det kan sluta i total glömska, men THE FERRYMEN har ett par vapen som gör att man bibehåller skärpan.

1. Magnus Karlsson är en gitarrist av rang, och han besitter en förmåga att skriva bra låtar som är rent av löjlig. Karl’n verkar desutom vara smått arbetsnarkoman och håller igång ett antal olika sådana här projekt förutom huvudsysslan i PRIMAL FEAR – ett gott exempel är egna bandet Magnus Karlssons FREE FALL (som givetvis varit Tips på den här bloggen förr…) – och att han kan hålla så hög lägstanivå som han gör är inget annat än imponerande.
2. Ronnie Romero har en bra pipa. Kanske tätt förknippad med RAINBOW, men det går inte att förneka en bra rockröst när man hör den. Dessutom har Karlssons förstås trollat och skrivit passande låtar till Romeros spännvid.
3. Låtmaterialet. Jag vet att det blir lite kaka på kaka efter hyllningen till Magnus Karlsson, men det måste nämnas att spår som Fool You All eller Cry Wolf faktiskt har sin givna plats i vilken klassisk hårdrocks-spellista som helst. Vi pratar förstås hårdrock som är rätt snäll här, men det kommer verkligen från hjärtat och sätter sig. Två varv med dne här plattan och det är väldigt lätt att man fastnar i repeatloopen.

 Kort sagt – THE FERRYMEN och deras debut kanske inte klämde sig in på Årsbästalistan 2017, men så här i efterhand känns det som ett misstag. Det är en skiva som klarar av att logga mycket speltid utan att tappa stinget, och som jag överraskande nog återvänder ganska ofta till även så här i efterhand. Det trodde jag nog inte när jag utvärderade den en gång i tiden, och kanske lurade det mig lite när det var dags att skruva ihop listan där i december? 
Inte mycket att göra åt det.
Man får erkänna när man har fel och göra något åt det. Samt ge DIG chansen att göra rätt direkt!