5 bra black metal skivor i år!

Första oktober, och det innebär en del saker.

Dels kommer det till helgen att vara en liten invigning av Heavy Metale-bryggeriet (du har väl sett hur lokalen såg ut ”innan”, så att säga?), och förhoppningsvis kommer lite bilder från det, och dels innebär det starten på ett litet smygtema här på sidan och bloggen. Vi ska kika lite på black metal. Mörkret. Hopmaestro kommer troligen att leverera lite extra mörka dryckesrecensioner, undertecknad kommer med ett riktigt bra black metal-tips imorgon, och det blir allehanda olika lustigheter. (Förresten, på söndag blir det också premiär för extratjock söndagsläsning här på bloggen, då det kommer att levereras extralånga inlägg om ditten och datten varenda söndag för en lång tid framöver.).

så idag, som start, så tänkte jag tipsa lite om fem stycken black metalplattor från detta år 2014 som kanske gått dig förbi. Fem skivor med egen identitet och rätt olika musik, men som fortfarande är black metal. Förslagsvis häller du upp en stout (förstås, svartare dryck finns väl inte?) och hittar en ny favorit..

  Ja, inte är det någon färgglad bild av världen som polska KRIEGSMASCHINE målar upp i ”Enemy Of Man”, men det är väl knappast syftet heller. Det börjar med sakrala körer, en aning smygande rentav, för att sedan måla en episk black metal. Det här är inte musik där piskrens och höga bpm står i fokus, utan snarare där man ska se hela skivan som en lång film och där man stegrar sig fram mot slutet, uppgörelsen.

Slutet av skivan är bäst, tycker jag, och det tycker jag nog kan vara en effekt av att man stegrat sig hela vägen mot mål, att man bygger upp en stämning och ett humör som gör att lyssnaren hamnar i ett dystopiskt humör. Visst låter det konstigt, men som Christofer säger ”detta är skitbra”. Låtar som de tre avslutande Asceticicsm And Passion, To Ashen Havens (skivans bästa spår!) och avslutande Enemy Of Man är inget annat än rent black metal-godis. Kanske inte det allra mest lättlyssnade om man är ovan vid genren i stort, men inte heller svårt. Polen levererar stort i år, addera släpp från BEHEMOTH, VADER och DECAPITATED så har man grunden för en i allra högsta grad aktiv och vital extremmetalscen. KRIGESMASCHINE borde slå sig in bland dessa stora akter, vill jag påstå, speciellt som skivan är välproducerad. Från Polen kommer ju också MGLA, som med sin fantastiska ”With Hearts Towards None” kanske presterat den bästa black metal-skivan i alla fall de senaste tre-fyra-fem åren, men eftersom de inte släppt något i år så får de inte vara med här…

”Enemy Of Man” finns inte på Spotify, den är släppt på No Solace Records, så du får en YouTube-film med hela rasket istället. Håll till godo med det!

Så.

Härnäst ska vi till mindre polerade trakter (hehe, phun intended!). Vi ska till… Spanien.

  Första delarna som möter lyssnaren på ”Death” av TEITANBLOOD är helt kaotiska. Det skramlar, härjas och smashas vilt på alla instrument. Disharmoniskt, cymbaler överallt och ett jävla oväsen, rent sagt. Låten heter Anteinfierno, och det tar sig kan jag säga med en gång. Ur kaos kommer mer ordning, och innan låten är slut har TEITANBLOOD styrt upp det hela betydligt. Sen får man pisksnärts-black metal i rätt högt tempo, där det ena fantastiska riffet efter det andra matas ut över långa och vassa spår som Sleeping Throats Of The Antichrist, Plagues Of Forgiveness, Cadaver Synod och Burning In Damnations Fires. Det här är en skiva som, om man har ett någorlunda tränat öra, redan vid den första genomlyssningen signalerar att här pågår något alldeles speciellt, och att det är värt att gräva mer för att tränga in i alstret. Saknar man det tränade örat så kan man med fördel hoppa vidare till nästa skiva i det här inlägget, för jag kan inte för mitt liv tänka mig att detta faller i smaken i så fall.

TEITANBLOOD är för övrigt en duo bestående av J (trummor) och NSK (bas, gitarr, sång), och det är alltså ännu ett band inom genren som faktisk agerar med två man. Det finns en härlig bild på dem (du kan googla på TEITANBLOOD Death så tror jag då får se den) i det medföljande häftet, och i rätt anda ser man inte ett skit av vilka de är. Långhåriga i svarta kläder är det signalement man klarar av att prestera, och dte gäller fasen texterna också. Fast de är tryckta går de knappt att läsa på grund av typsnittet. Precis som det ska vara! Inte heller den här skivan finns på Spotify (vi går tydligt en del utanför mittfåran i detta inlägg), så det får bli lite provsmakning via YouTube. Detta är Burning In Damnations Fires!

 

Som nästa nedslag ska vi tillbaka till Norden, det som får anses vara vaggan för den andra vågen av black metal. Norge var stora då det begav sig i början av nittiotalet, Sverige hade en del akter – och båda länderna har fortsatt vara stormakter inom black metal.

  Sveriges kanske mest intressanta black metal-akt just nu heter STILLA. Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att bandets debut, ”Till Stilla Fall”, kommer att få sin plats i (den svarta) solen på den här bloggen rätt snart. Håll ett öga på Rebellängeln Tipsar senare i höst (imorgon kommer däremot ett annat tips, så du får ha lite tålamod innan STILLA dyker upp igen).

STILLA framför sina alster med text på svenska, och denna uppföljare är i mina öron mer lättillgänglig än debuten. Här finns mer traditionell struktur på låtarna, utan att bandet för den skull vandrar i i den traditionella fåran. Akustiska gitarrer spinner sitt nät runt kompositionerna, och är närvarande oavsett om det är mer ösiga refränger eller lugnare partier, produktionen är precis passande och låtarna på den här skivan väldigt bra. Det ger höjdarspår som Ensamhetens Andar, Till Slutet och Själavrängaren. Mest symboliserar kanske ändå öppningslåtens titel hur känslan är på den här plattan, det heter Vandring Utan Spår – och antagligen är det därför STILLA är så intressanta. Man följer inga spår, eller rättare sagt, man följer kanske sina egna spår. De som inte syns så tydligt för oss andra, men som vi får följa med på.

Och resultatet är väldigt bra. Det känns också kul att få presentera black metal som framförs på vårt modersmål, texterna får en extra klang av att det baseras sig på svenska. Lyss extra på Till Slutet så förstår du vad jag menar. Det är, tycker jag, mer naket när texten kommer på svenska än på engelska, och även om det inte alltid passar sig så tycker jag att det i detta fall lyfter och särskiljer STILLA från bruset.

Och det är ju ett betyg så gott som något. Black metal som sticker ut från bruset!

Skivan kommer från Nordvis, och det innebär också att du återfinner den på Spotify för inlyssning. Om det betyder att det är mer ”mainstream” och i mittfåran än exempelvis TEITANBLOOD eller KRIEGSMASCHINE låter jag vara osagt.

Vi ska återvända till Sverige om en stund, men för att få lite dynamik i de olika skivorna petar vi in en helt annan inriktning på black metal.

  Norges WOLAND har med ”Hyperion” kreerat en skiva som känns nästan maskinell, trots att anslaget är episkt och majestätiskt. inledningsspåret Conquer All är ett bra exempel på det tycker jag, det har inslag av hur DIMMU BORGIR använder keyboards, det baserar sitt sound på sväng och riff snarare än snabba blastbeats – och det känns nästans sådär maskinellt i sin precision. Industriellt, fast det inte är det. Till detta ska man lägga en produktion som är väldigt bra för att vara black metal, man skapar en skön gitarrvägg där riffandet tornar upp sig och lyckas gifa det med element av keyboards utan att det blir konstigt eller mesigt.

Åtta låtar presenteras, och en av skivans absoluta styrkor är att den är väldigt jämn, oftast är det den låten som snurrar för tillfället som man håller som sin personliga favorit. Kombinerar man det med produktion och sättet att spela black metal så får man ett resultat som innebär att det här är den mest lättlyssnade skivan i den här korta genomgången. Har du inte ett naturligt intresse av black metal eller ett tränat öra men ändå vill provsmaka lite i samband med dessa tips så är det den här skivan du ska ge dig på för att få någon behållning. Ge dig kanske främst på ett spår som None, som är väldigt lättlyssnat, eller rensången som driver refrängen i Ectasy And Rapture för en snabbkurs i hur black metal också kan låta.

Noterbart är att jag anser att bandet (och kanske skivbolaget Indie Records) har valt ett väldigt passande omslag för skivan. Den låter som det ser ut, och det räknas tydligen som ”post black metal” om man letar lite. Vet inte om jag personligen kan skriva under på det epitetet, men det kanske är mindre viktigt. Det viktiga är väl innehållet, och här får man det man ser!

 

Okej – sist och inte minst ska vi ut i naturen och härja.

  Kanske är det där med naturens storslagenhet, människans påverkan på miljön och vilken (om någon) värld vi lämnar efter oss något som akter som WOLVES IN THE THRONE ROOM är mest kända för. SKOGEN sålde slut på sin skiva ”I Döden” och återpressen kommer bara på digipack för att inte gödsla med plast.

Bandet har inte bara den tuffaste och mest svårlästa loggan av de fem som räknas upp här, samt ett klassiskt grått omslag – man har också den form av black metal som jag har kanske svårast att värja mig mot. Det behövs liksom bara några takter på spår som I Döden, Midvintergraven eller Griftenatt så är jag helt såld. Svänget. Känslan. Det episka, den där förmågan att träffa precis rätt, precis i maggropen där känslorna sitter – och jag tycker det är väldigt kul att jämföra med exempelvis WOLAND. De senare tilltalar snarare hjärnan än hjärtat – och SKOGEN gör precis tvärt om.

SKOGEN har förutom språket (för det mesta på svenska) även skivbolag gemensamt med STILLA, och man kan snabbt konstatera att Nordvis har en mycket bra känsla för det där med black metal – det är knappast någon slump att när jag vill fånga in fem plattor som kanske gått lite utanför de stora rubrikerna men som ändå levererar löjligt hög kvalitet så kommer två av dem från just Nordvis. Och som (skiv)fiskare är ju sånt tacksamt. Som att hitta ett hemligt aborrgrund där det alltid nappar, liksom. Hur som helst – den här skivan är ett givet tips till massor av mina vänner. Hör upp, du som känner mig ”i riktiga livet” (eller, va fan, även viralt) och som brukar tycka ungefär som undertecknad vad gäller black metal: Missa inte ”I Döden” med SKOGEN!

Som extra dimma i morgongläntan finns dessutom den här skivan på Spotify. Om du nu inte vill köpa den på digipack..

Så.

Det var fem bra black metal-plattor från detta fantastiska musikår 2014 (vi borde kanske prata mer om just hur bra 2014 utvecklar sig, men det får bli en annan gång), och samtliga av dem är hämtade lite utanför de största skivbolagens marknadsapparater. Ser man på omslagen så verkar det vara ett dystert sällskap, men det luras en del. Här finns en salig blandning, och jag hoppas att någon av er hittar en ny favorit – och att det får anses vara en bra start på oktober!