Låt oss börja detta Rebellängeln Tipsar med lite kontemplation av hur det spelas musik. En inte helt ovanlig situation är att en skiva (må det vara på Spotify, digitalt eller annat fysiskt exemplar) genomgår ett intensivspelande i samband med att den är ny i din ägo/nyupptäckt, för att sedan falna. I vissa fall återkommer du aldrig till den, i andra fall blir skivan en sån där som fingret och blicken stannar till vid när du letar efter vad du ska spela, och med tiden kan skivan ifråga bli en ”go to record” till och med (ja, du vet, en sån där skiva som du alltid kan återvända till och plocka fram när du inte riktigt vet vad du ska ha, ungefär på samma sätt som du har en ”go to beer” eller ”go to hamburgare”). Det är ofta de riktiga klassikerna som hamnar i ”go to”-facket, men om jag ska titta på mig själv så kan jag ofta överraskas över vilka plattor som hamnar i mellankategorin. Alltså, de där som har något som lockar så pass mycket att jag stannar upp vid dem ofta, och dessutom finner mig själva plocka ut dem för att spela.
Skivor som jag återvänder till påfallande ofta, och dessutom utan att riktigt förstå varför.
De måste helt enkelt besitta något speciellt.
Som den här.
BLACK MAGIC DARKNESS och deras ”Cosmic Empire” är ett alldeles lysande exempel på det. Visst är det ett ganska snyggt och lockande omslag, och visst är namnet på gruppen tufft på ett klyschigt sätt – men det är inte förklaringen till varför den åker fram rätt ofta.
Det konstiga är att man kan säga det om låtarna också!
Alltså – visst svänger det om The Buried Remain eller Angerfang, och visst är The Black Sea riktigt snygg i refräng samt Breathing Apparatus storslaget bra… men SÅ bra? Egentligen inte, kan jag tycka när jag inte spelar skivan. Jag menar, konkurrensen i skivhyllan är ju mördande.
Bandet – om man nu kan kalla det band, det är en duo bestående av strängbändaren och sångaren Dustin Chapin samt trummisen Diego ”Dirt” El Fuego (igen, vad är det med duos…?) – är inte fantastiska. Det låter lite vilt, men är inte sådär sjukt magiskt att man lockas av den rena kompetensen som det kan vara med till exempel MESHUGGAH.
Lik förbannat åker den liksom fram bara av sig själv.
Det känns nästan som Klas Ingesson på fotbollslandslagets mittfält en gång i tiden – det finns liksom ingen spetskvalitet alls som man kan sätta fingret på… och likförbannat sitter man där och kommer på sig själv med att fastna med blicken och sitt gillande på just honom. Eller just den här skivan.
Jag kan faktiskt inte beskriva mitt förhållande till den här skivan så mycket bättre än så.
Den är ganska jämn, den innehåller ett knippe bra och sköna låtar och har klassisk hårdrock i sitt visuellt kraftfulla omslag.
Och jag spelar den mycket oftare än vad jag borde, och gillar den varenda gång.
Kanske är det så enkelt som att det är receptet för en bra skiva?
Haha känner igen det där, dock har jag i vanlig ordning för mycket skivor som ligger nerdammade i en back helt ospelat. Vilket i sin tur kan bli en trevlig afton när tids finnes att spela igenom ett gäng tillsammans med en god dryck. Detta är inget band som jag stött på men ska ge den i chans, kanske en ny favorit.